Vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2006-01-22

Som jag tidigare skrivit i andra recensioner av filmer med Joe D’Amato som regissör så vet man redan innan man trycker igång filmen vad man kommer att få, det här är inget undantag. En ganska dåligt berättad film med gott om sex som blandar upp historien. Denna gång har han tagit ut svängarna rejält och nöjer sig inte med vanligt filmsex. Nej, det är hårdpöka som gäller och vore det inte för att man bör ha den här filmen i medvetandet som kultfilmsskribent hade jag förmodligen inte ens sett klart den.

Det här är alltså inte en speciellt bra film och dess enda egentliga tillgång är just blandningen av våld och explicit sex. Eller våld förresten… det mesta av filmen känns som transportsträckor och ursäkter för att visa hardcore/softcore sex. Tempot är nästan plågsamt långsamt, åtminstone under första timmen men till filmens försvar kan man väl säga att tempot faktiskt ökar efterhand och mot slutet är det riktigt anständigt, precis när den egentliga historien börjar ta form. Tilläggas kan också att så fort filmens stjärnor George Eastman och Laura Gemser är inblandade i sexscenerna ser det nästan löjligt tillrättalagt ut, man tycker ju att filmen borde ha samma pornografiska filosofi rakt igenom men så är alltså inte fallet.

Jag vet inte heller om jag överanalyserar, eller om D’Amato verkligen hade Das kabinett des Dr Caligari som inspirationskälla. Man kan utan vidare dra paralleller till både början och slutet av filmen och själva grundidén är en twist som jag anser räddar filmen från ett totalt fiasko! Det ger filmen det där lilla extra som D’Amato inte lyckas åstadkomma med pornografiska scener, kannibalism och zombies.

Rekommenderas absolut inte! Enda anledningen att se den är egentligen för att den av någon anledning blivit en kultfilm som kanske trots allt borde finnas i referensramen.

Tommy Söderberg