Fanatisk Film - Recensioner

Den erfarna föreläsaren och konstkritikern David Kepesh (Ben Kingsley) har levt ett innehållsrikt liv och har åsikt om det mesta som har med relationer att göra. Mest av allt vill ha stå helt oberoende av alla andra och inte ta någon som helst hänsyn till någon annan än sig själv. Åtminstone tills den dagen han träffar Consuela (Penélope Cruz), en kvinna minst trettio år yngre än han själv som han inleder ett förhållande med. Hans liv och värderingar ställs på ända och han känner inte längre sig så säker på tillvaron som han en gång gjort. Hans livslånga kamratskap med poeten George (Dennis Hopper) mynnar ut i oändliga samtal om vad livet egentligen handlar om och hur man ska bemöta det på ett oklanderligt sätt – om det nu finns något? Eller är det frågan om att leva i nuet och ta varje tillfälle i akt att fånga lyckan – innan det är för sent?

2009-04-24

Slår man upp ordet elegi som titeln blir översatt till svenska får man ungefär fram att det betyder klagosång eller dikt med klagande innehåll. I Svenska Akademiens Ordbok tar man det ett steg längre och nyttjar beskrivningen av skiftande, mer eller mindre patetiskt, ofta klagande eller erotiskt innehåll och man får nog säga att den beskrivningen fångar andemeningen av den här filmen ganska bra!

Berättelsen sker i monologform, det vill säga strikt sett från Kepesh synvinkel. Det är hans tankar och fantasier som visualiseras och hela handlingen utspelar sig från hans synvinkel. Att olika mindre roller får komma till tals emellanåt och reflektera sina tankar till åskådaren blir en bra krydda till filmen och visst kan man ta intryck av hur dessa personer mår eller reagerar i olika situationer, men handling kretsar likväl kring Kepesh och hans problem, eller ska vi säga rädsla för mänskig interaktion och ansvar för någon eller något annat än sin egen frihet.

Men det här är också en film om åldersnoja, åtminstone tolkar jag den så. Kepesh är rädd för att åldras och tar emellanåt varje tillfälle i akt att påpeka den stora åldersskillnaden mellan honom själv och Consuela. Han oroar sig över detta till den milda grad att han faktiskt kväver förhållandet och att se honom våndas över detta i sin egna inre kamp anknyter verkligen till filmens titel.

Skådespelarmässigt funkar filmen utmärkt, vem hade trott något annat om Ben Kingsley? Men även Penélope Cruz gör bra ifrån sig medan Dennis Hopper, i sin förvisso ganska lilla roll, är förvånansvärt svag. Dock vill jag hävda att han faktiskt står för den kraftfullaste scenen i hela filmen där han verkligen känns hur inspirerad som helst. Det blev en våldsam känsloanstormning för min egen del när han plötsligt blommar ut och levererar med en sådan inlevelse som bara en skådespelare av hans kaliber klarar av.

Till filmens nackdel, hur bra jag än tycker att den är, måste jag tyvärr hålla längden, då det blir en smula segt framåt slutet. Jag tycker inte man fastnar i fällan att trycka ned sensmoral i halsen på åskådaren, men det långsamma tempot, som i filmens tidigare skede var en tillgång, blir lite väl långsamt när allting ska redas ut framåt slutet.

Hur det går? Se filmen!

Tommy Söderberg