Fanatisk Film - Recensioner - Deadly Friend aka Pin...

Leon (David Hewlett) och Ursula (Cynthia Preston) växer upp med moderns (Brownen Mantel) städmani i ett pedantiskt skött hem. Faderns (Terry O’Quinn) uppfostringsmetoder är lite annorlunda och eftersom han är läkare använder bland annat en medicinsk docka för sina uppfostringssyften. Denna docka, som går under namnet Pin (Pinocchio) tar större och större plats i barnens liv och det är framförallt Leon som mer och mer ser denna docka som en vän och en konfident. Han börjar prata med dockan och fast den aldrig sagt ett knyst utan faderns närvaro får han till slut svar. Åren går och en kväll tar syskonens liv en plötslig och våldsam vändning när deras föräldrar omkommer i en trafikolycka. Leon hämtar hem Pin och behandlar honom allt mer som en riktig människa, han låter honom styra deras liv mer och mer. Pin talar om för Leon vad han ska göra…och vem han ska döda.

2005-10-24

Någonstans har man jämfört den här filmen med Psycho och det är kanske ingen dum jämförelse. Självklart kan man inte påstå att den här är lika mästerlig och det är väl egentligen ganska få filmer, men själva psykologin, schizofrenin och paranoian är klart jämförbara. Jag skulle till och med vilja påstå att man tagit saken ett eller två steg längre i den här gamla rullen. Visserligen på bekostnad av överraskningsfaktorn men det gör inte så mycket, jag är fullt nöjd med att filmen fokuserar på mental ohälsa och inte på blodiga och explicita effekter.

David Hewlett gör en strålande insats som den schizofrena Leon och det är förresten bra skådespeleri rätt igenom hela filmen. Hela vägen genom uppväxten känns det trovärdigt och man tappar aldrig riktigt känslan. Illusionen av att det faktiskt är samma personer hela tiden och inte olika skådespelare i olika åldrar hålls väl uppe. Terry O’Quinn är förstås bra som alltid och hans helyllegestaltning av pappan för tankarna lite till Stepfather som kom året innan. En lyckad gestaltning av en fadersfigur som själv har lite outtalade problem.

Känslan man får av färger och annat är hela vägen väldigt kall och fotot känns smakfullt överexponerat. Men bara lite för att ge den rätta känslan av ensamhet, paranoia och schizofreni. Känslan får mig förresten att tänka på American Psycho utan att jag egentligen vet varför, det bara känns så.

Filmens natur gör att man kan fortsätta att tänka på olika aspekter kring den efter dess slut och det är ju alltid en trevlig upplevelse. Vissa scener ser man gärna om igen för att undersöka om det som man senare räknade ut verkligen hände.

En bra film som håller flera gånger!

Tommy Söderberg