Vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2007-10-07

Jag kan faktiskt inte låta bli att jämföra den här med svenska Mannekäng i Rött, som definitivt har ett likartat upplägg och som kom några år tidigare. Båda utspelar till exempel sig i modevärlden där modeller mördas på löpande band. Men där Mannekäng i Rött kommer till korta, det vill säga när det gäller blodiga mordsekvenser, övertygar helt klart Blood and Black Lace. Naturligtvis kan man inte jämföra med moderna filmer där inälvor väller fram i parti och minut. Här handlar det istället om mycket smakfulla och ofantligt stilistiska blodsdroppar som rinner på rätt sätt och liknande. Det är mycket vackert, om nu framställda mord på film verkligen kan vara vackra!?

Det är också mycket vackra miljöer och imponerande mise-en-scène, i princip rakt igenom hela filmen. En rolig detalj är förresten en gungande skylt i filmens absoluta början vars rörelse återkopplas i slutskedet och på så sätt förstärker känslan av en medvetenhet hos regissören och som dessutom, med facit i hand, definierar början och slutet på ett fullständigt briljant sätt.

Skådespelarmässigt är det kanske inte lika övertygande, men det är å andra sidan svårt att göra sådana bedömningar oavsett om man ser filmen med det engelska ljudspåret eller det italienska. I vanlig ordning, när det gäller Italien från den här tiden, så dubbas det till höger och vänster och inget riktigt originalljud finns. En del skådisar är dubbade till engelska och andra till italienska beroende på vilken språkversion man väljer att titta på. Jag kan i och för sig tycka att det är en petitess i sammanhanget, man ser helt enkelt inte på en film av den visuella mästaren Mario Bava för det stora skådespeleriets skull. Det räcker att det funkar och är hyfsat trovärdigt, det behöver inte vara ekvilibristiskt på något sätt.

Självklart lägger jag därför mina starkaste rekommendationer bakom denna rulle, men det ska erkännas att jag inte var särskilt imponerad första gången jag såg den. Jag kan ju alltid skylla på att jag var trött eller på dåligt humör, men det känns bara som dåliga undanflykter. Sanningen är snarare den att jag inte har en aning om varför den inte föll mig på läppen redan då, den borde den verkligen ha gjort då den innehåller alla de visuella ingredienser jag håller som allra högst när det gäller filmskapande. Låt vara att den inte är riktigt lika vackert filmad som Hatchet for a Hooneymoon, lika blodig som A Bay of Blood eller lika gotisk som Black Sunday, men det är lite i dessa kombinationer storheten ligger. Det estetiska våldet som är så utmärkande för giallon som genre är i topp klass och säga vad man vill, det var faktiskt en banbrytande film som varje äkta filmfreak borde ha i sin samling, har du den inte borde du följaktligen skämmas!

Tommy Söderberg