Recensions-exet är sponsrat av

och vill du köpa filmen kan du t.ex. göra det här:

2009-03-29

Jag har vid tidigare tillfälle själv konstaterat att det här är, om inte den allra första slasherrullen, så åtminstone bra nära. Nu när jag ser den igen och har den i färskt minne kan jag också konstatera att den sniffar runt en hel del i gialloträsket också!

Man kan väl dela upp slashergenren i två delar om man tillåter sig själv att generalisera en hel del. Först och främst har vi de filmer där mördaren är känd för oss – publiken, och utför sina dåd på ett sådant sätt att vi kan ta del av hela händelseförloppet. Sedan har vi också den typ som Bay of Blood tillhör, där mördaren förblir okänd och fokus inte ligger enbart på utstuderade mordsekvenser (även om dessa är mycket bra just i Bay of Blood), utan även på den spänning som skapas av att man inte vet riktigt hur det ligger till. Enligt mitt sätt att se det gör detta också att man flyttar horrorgenren ett par steg närmare thrillern och i slutändan får någon form av slasher och giallohybrid.

Fotot i Bay of Blood är mycket vackert och det är väl kanske det, tillsammans med den ovanligt, för sammanhanget, komplicerade plotten, som gör att filmen fungerar så bra. Man tillför en extra dimension och känslan av voyeurism är påtaglig i flera scener, framförallt i filmens första halva. Vändningarna i handlingen gör att just när man trodde att man visste hur allt låg till blir man varse om att man faktiskt hade helt fel. Jag såg förresten en gång någon som jämförde handlingen i Bay of Blood med den i vilken såpa som helst och det är faktiskt inte en så dum jämförelse. Intrigerna begränsar sig inte till det tvådimensionella berättande man är vad vid från andra slashers. Även de mest kända, Fredagen den Trettonde, Halloween etc. lyckas inte skapa så intressanta relationer bland hela rollbesättningen utan begränsar sig till skräcken mellan förövare och offer. Här kan vem som helst vara skyldig till vad som helst och det är också lite i denna struktur som gör att man med lätthet kan väva i giallogenren i det hela.

Men mordsekvenserna då? Jodå, även om man lyckats skapa en intrig som involverar alla personerna i handlingen och filmar det med ett mycket intressant bildspråk finns det utrymme för både rejält med våld och gore. Man blir mäkta imponerad av vad som faktiskt gick att åstadkomma 1971 och många av effekterna ser betydligt bättre ut än vad man är vad vid numera.

Ska man då dra någon form av slutsats av ovanstående så hamnar det väl i linje med att det här är en mycket viktig film i sammanhanget och om man räknar sig som ett fan av genren bör man skämmas om man inte sett den. Att den varit en inspirerande faktor för mången film och kan räknas som urfadern för genren.

En mycket bra och inspirerande film!

Tommy Söderberg