Recensions-exet är sponsrat av



och vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

2009-09-10

Själva inledningstexten tyder på att filmen faktiskt skulle bygga på någon form av verkliga händelser, men om jag känner Haneke rätt så är det ingalunda någon garanti för att så är fallet. Dock gör det kanske att resten av filmen uppfattas med en högre intensitet än vad som annars skulle vara brukligt vilket i så fall ursäktar greppet mer än väl. Finns det bara en tanke och denna tanke dessutom ger frukt anser jag helt klart det vara ett lyckat drag!

Ska man jämföra 71 Fragment med de två tidigare delarna i Hanekes trilogi om utanförskap så har han här lyft ut problematiken från familjeförhållanden till samhället i ett mycket vidare perspektiv. Det är på något sätt en naturlig utveckling som jag gillar skarpt, en utveckling från grunden där allting slutligen ställs på sin spets.

Att filmen är fragmenterad kommer väl kanske inte som någon överraskning med tanke på titeln men jag vill helt klart hävda att filmen tar ordet fragmentering till en helt ny nivå. Det finns inte den form av jämt flöde som det brukar finnas i den här typen av filmer där kanske Robert Altmans Shortcuts eller Paul Haggis Crash är de två bästa exemplen. Att blanda in Pulp Fiction och liknande är inte riktigt rättvisande efter som den här trots allt håller sig på tidslinjen och berättar historien kronologiskt. Men ett jämt flöde är det alltså inte, det är snarare så att händelserna huggs av, nästan innan de är fullbordade vilket till en början är ganska irriterande. Man vänjer sig dock ganska snabbt och redan efter ungefär en halvtimme så har man vant sig och förstår själva poängen med det.

Miljöerna är perfekta som grå trist vardag, det finns inget som skiner upp och även om jag inte vill kalla det för realism så är det i alla fall en skitig verklighet och det är inget som är förskönat. Det strålar av tristess kring allting och det är naturligtvis en viktig poäng med filmen. Jag vill inte gå så långt som att kalla samhällskildringen från dystopisk eller dysfunktionell men det är onekligen en väldigt negativ betraktelse med väldigt mycket ensamhet på olika sätt. Det är en kall och hänsynslös värld på många sätt och en av de första riktigt gripande scenerna i filmer är när en pojke som lever på gatan snattar en serie tidning – Kalle Anka, och man slås av hur mycket en sådan liv sak, en serietidning faktiskt kan betyda för någon som inte har någonting!

Man ges inte tid att ta igen sig och det finns ingen förlösande komik som lättar upp stämningen någonstans. Det finns en intensitet i bildspråket som jag tror åstadkoms genom långa tagningar med statisk kamera eller att Haneke envisas med att inte visa ansikten på folk i situationer där en konventionell filmskapare skulle göra det. Han skildrar istället händelser och inte personer. Självklart handlar det också om personer men inte riktigt på det planet som man kanske är van vid och det är uppenbart att karaktärerna är grova generaliseringar och att filmen handlar om samhället i stort, snarare än om dess beståndsdelar – invånarna!

Samtidigt får vi också följa nyhetssändningar under filmens gång som belyser det mer globala läget, utanför den mindre värld där våra huvudpersoner befinner sig. Det skildras på ett mycket kallt sätt men visst känner man igen nyhetsdramturgin från riktiga nyhetssändningar. Man är trygg inom sina egna dörrar och är väldigt intresserad av vad som hänt i fjärran länder, bara man slipper ha våldsamheterna här. Ett av nyhetsinslagen känns väl kanske lite som dålig smak i dagsläget, det handlar om Michael Jackson och de pedofilianklagelser som cirkulerade vid tidpunkten för filmen. Det har naturligtvis ingenting med filmen att göra egentligen, men jag tycker det är lite tungt att se den typen av islag nu, bara några veckor efter att Michael Jackson avlidit. Detta är förstås intressant mer ur en psykologisk synvinkel som inte har med filmen att göra men det belyser ju onekligen att vår uppfattning av olika saker förändras med vilken erfarenhet vi har. Haneke kunde förstås inte förutse dessa händelser utanför filmens värld, men jag tyckte ände det var värt att ta upp så här i förbifarten.

Det här är också de små nyansernas film. Det finns till exempel en riktigt lång scen med statisk kamera där en äldre man talar med sin dotter i telefon. Dialogen är fullståndigt briljant och det är små förändringar i skådespeleriet som gör otroligt stora skillnader. Ensamhet, bitterhet och känslan av att gammal är äldst är några av de känslor man får från samtalet. I andra scener kan det vara ytterst små gester som säger mer än tusen ord. Men det är långt ifrån alltid som ett fragment faktiskt har en egen betydelse, det finns ingen sensmoral eller poäng med fragmentet lösryckt från de andra menar jag. Det är först när man har helheten som man kan lägga pusslet som filmen utgör.

Utan att jag egentligen vet varför, vilket retar mig en smula, så måste jag konstatera att det här faktiskt är en ganska spännande film. Och även om den är fragmenterad så finns det hela tiden en nyfikenhet på vad som ska hända härnäst. Finns det någon form av politiskt budskap i filmen så skulle det väl i så fall vara att pengar är roten till allt det onda eller åtminstone ett nödvändigt ont i samhället. Allt som sker på slutet drivs av denna gemensamma nämnare och det som vi egentligen visste skulle hända redan från början skulle inte ske utan denna ingrediens.

Det skulle vara ganska intressant att räkna för att kontrollera om det verkligen är 71 Fragment i filmen, men det ligger på en nörderinivå som ligger en bra bit över min egen i nuläget. Hur som helst en fantastiskt bra film som slår de två första delarna i trilogin (Den Sjunde Kontinenten, Bennys Video) med hästlängder. Det är små små händelser som ligger och pyr och som till slut får bägaren att rinna över och det är väl kanske något som ligger i tiden. Kanske till och med mer nu än när filmen gjordes. Jag tänker på olika vansinnes dåd, skolmassakrer etc.

En mycket imponerande film!

Tommy Söderberg