Vill du köpa filmen kan
du t.ex. göra det här:

This review in English

Dr. Bruno Hamel och hans fru ser deras åttaåriga dotter gå iväg helt på egen hand. Det är det sista de ser av henne, åtminstone i livet. Hon hittas ett par dagar senare våldtagen och mördad! Hennes föräldrar blir utom sig av sorg och börjar skylla tragedin på varandra. De skulle ha sett efter henne och de skulle ha gjort både det ena och det andra. Ett par dagar senare har polisen funnit en misstänkt gärningsman, det är rent av mycket troligt att han begått brottet då DNA matchar perfekt. Rättegången anses bli en formalitet men det räcker inte för Dr. Hamel. Han letar upp en avskild plats där han kan vara ostörd och anlitar ett par småskurkar för att den misstänkte gärningsmannen ska kunna kidnappas från polisens förvar och placeras i hans lilla tortyrkammare…

2011-08-01

Jag hade hört en del åsikter om den här franskatalade kanadensiska filmen och jag beslöt att kolla in den själv. De flesta verkade gilla den och anse den vara en stark film. Det sades att det den skulle vara full av frånstötande tortyrscener och på omslaget kan man säga att Saw skulle vara rena barnleken jämfört med denna. Temat och sammanhanget i vilken filmen utspelar sig är naturligtvis fruktansvärt. Jag kan inte tänka mig något som skulle vara värre än att förlora ett barn och sedan hitta det våldtaget och mördat av en pedofil. Och handlingen trycker verkligen på föräldrarnas sorgearbete, åtminstone till en början. Jag kände väldigt starkt med karaktärerna och det var en mycket välspelad och välregisserad film.

Den tunga atmosfären bibehålls genom hela filmen men blir lite tjatig efter ett tag. Det händer inte tillräckligt mycket för att man ska hålla intresset uppe hela tiden. Visst, där finns ett par tortyrscener som verkligen kryper under skinnet på en men de varar inte särskilt länge. Det mesta av tiden ligger pedofilen blödande på golvet och blir inte utsatt för någonting egentligen. Han har förstås ont och vrider sig i smärtor men inget mer. Jag inser förstås att filmen egentligen inte handlar om det utan om pappan, om hans egen inomboende kamp. Men jag önskar ändå att tortyrscenerna var lite starkare, det är ju trots allt någon form av skräckfilm.

Men pappans – Dr. Hamels, nedåtgående spiral till dekadensen är intressant men tyvärr inte variationsrik nog. Han sitter och dricker öl, eller vad det nu är han dricker, och blir mer och mer galen. Det finns en hel del filosofiska tankar om vad som egentligen är rätt och fel. Kommer hans dotter att komma tillbaka om han dödar gärningsmannen och kommer det att ge honom sinnesfrid? Jag tycker inte att filmen levererar några egentligen svar till gåtan utan det är upp till oss att söka efter svaret inom oss själva. Jag gillar det hos en film, att åskådaren själv får möjligheten att tolka vad som egentligen är rätt och fel.

Självklart hittar man den klassiska kontrasten mellan rationellt tänkande och emotioner. Och jag tror att var och en av oss skulle vilja hämnas våra nära och kära rent känslomässigt. De flesta människor verkar dock ha en spärr som hindrar dem. Man kommer att tänka på klichéer som ”sjunk inte ner till deras nivå” eller ” det är inte värt det”. Jag vet inte om det är värt det eller inte, om känslan av hämnd överstiger att ha en annan människas liv på sitt samvete.

Men det är i alla fall en ganska underhållande film. Den är bra porträtterad av både skådespelare och regissör men med lite för lite variation och lite för lågt tempo för att bli riktigt bra.

Tommy Söderberg