|
||
2011 |
 |
|
 |
||
| Ron Sexsmith har numera länge tillhört den där skaran av singer/songwriters som får väldigt mycket beröm från både kritiker, en inte alltför stor skara av mycket trogna fans och inte minst från mera namnkunniga kollegor (bland dem som uttalat sin uppskattning återfinns, bland andra, Elvis Costello, Paul McCartney och John Hiatt), men som aldrig tycks uppnå en kommersiell framgång som matchar denna uppskattning. Nu tror jag väl i och för sig inte heller att Sexsmiths senaste album, hans tionde, kommer att ändra på detta förhållande i någon större utsträckning, men om det ska ske någon gång så är det nog nu, för mera kommersiellt gångbar än vad han låter på detta album har han aldrig låtit tidigare i sin karriär. Men tolka nu för allt i världen inte detta som ett kritiskt ställningstagande från min sida, för det är verkligen inte meningen. Nej, det är istället menat som en rejäl komplimang. Verkar det lite märkligt? Låt mig då försöka förklara lite närmare. Att Sexsmith kan skriva oerhört effektiva och känsloladdade melodier är ju inga nyheter för oss som sedan tidigare har förstått hans storhet, inte heller att han i sina bästa stunder har förmågan att göra dem rättvisa genom likaledes själfulla framföranden. Problemet har dock varit att han inte alltid har lyckats med att just förmedla, eller kanske snarare presentera, hans låtmaterials fulla potential för lyssnarna. Ibland har det berott på att han kan tendera att låta lite överdrivet trumpen, ibland på produktioner som inte riktigt har passat. Trots dessa problem har ändå lyckats åstadkomma en hel räcka med bra, ibland till och med oerhört bra, album, något som vittnar om de osedvanligt skarpa låtskrivarkvalitéer som han besitter. Men på denna platta har han hämtat produktionshjälp från ett minst sagt oväntat håll i form av Bob Rock, som väl är mest känd för sina samarbeten med Metallica och Mötley Crue. Inte ett självklart val på något sätt, men som det nu visar sig så har det varit ett genidrag. För faktum är att så direkt, så lättillgänglig och rent ut sagt trallvänlig som Sexsmith framstår här har han aldrig gjort förut. Och det är detta som jag menar när jag påstår att hans kommersiella potential aldrig har varit större än på just detta album. Och dessutom så har Rock lyckats med detta konststycke utan att på något sätt skymma de kvalitéer som Sexsmith alltid har besuttit. Således kommer alla tidigare fans att direkt känna igen sig i de omsorgsfullt arrangerade, smäckra och melankoliska melodier som är hans adelsmärke, det är bara det att soundet är lite varmare, lite mera omhuldande och lite mera fullödigt än vad det tidigare varit. Det är helt enkelt en produktion som passar Sexsmith perfekt. Själv verkar dessutom Sexsmith trivas som fisken i vattnet, jag tror aldrig att han varit mer avslappnad och samtidigt ändå så övertygande som sångare än vad han är här. Gott stöd har han förstås också av ett utmärkt band som, precis som sig bör, håller sig i bakgrunden men lägger ut en trygg och välavvägd musikalisk bakgrund som i kombination med Rocks briljanta produktion låter Sexsmiths fantastiska låtmaterial lysa i all den stjärnglans som det förtjänar. För det här är dessutom förmodligen den starkaste samling av låtar som han har åstadkommit genom hela sin karriär. Det är, precis som det brukar, contemporary singer/songwriter av det poppigare slaget som tenderar att dra åt det lite storvulet melankoliska hållet, även om det nog också finns lite mera rootsinfluenser från americana- och countryhållet än vad vi har hört tidigare. Men det gör naturligtvis absolut ingenting, snarare tvärtom, det har faktiskt adderat ytterligare en dimension till Sexsmiths musik. Det finns egentligen ingen anledning att hålla på att rabbla låtar, för här är det endast olika nivåer av briljans som det bjuds på. Men icke desto mindre så känner jag att jag måste framhålla några av mina personliga favoriter, såsom den oerhört trall- och radiovänliga, lite lätt countrypopdoftande slagdängan Eye Candy, som fulländas av en underhållande text som handlar om de där självmedvetna, snygga kvinnorna som man ibland stöter på på krogen och som man bara vet innebär problem men som man ändå inte kan ignorera; Well, they’re coming on to every guy/like two drunken socialites/eye candy, ear poison/oh mother, keep your boys in. Till favoriterna hör också inledande Get In Line, en historia om en bitter, uppgiven figur som aldrig tycker sig göra något rätt, som även den har en ruskigt effektiv melodi som går i samma lätt countrypopsdoftande spår. Jag får också gåshud av powerpopen som nästan har lite ABBA-vibbar i Believe It When I See It som har ett smått cyniskt budskap om att världen kommer att gå åt skogen om vi inte skaffar oss lite mera civilkurage och vågar följa våra instinkter i större utsträckning; we’re bound to waste all our free will and ambition/if we got no vision and we got no spine, samt av den 60-talsinspirerade underbara lilla bitterljuva biten av popperfektion som No Help At All utgör. Och så kan han förstås också fortfarande snickra till en känslosvallande, vemodig kärleksballad som få andra, vilket Every Time I Follow är ett utmärkt exempel på och där jag tycker att han låter mera övertygande än någonsin när han beskriver kärleken som på samma gång både har krossat hans hjärta och tjänar som hans musikaliska inspiration; every now and the I wonder where you are/to quell my lonely and disillusioned heart/the blues are calling me/oh every time a follow a tearfull memory/oh every time I follow in the midst of emptiness/you fill my heart with love and music. Men som sagt, det här albumet är fyllt av superb musik från början till slut. Jag vet inte om Sexsmith har fått en extra kreativ injektion på grund av den suveräna produktionen och det utmärkta musicerandet, eller om det är så att det just dessa som låter Sexsmiths briljanta låtskrivargeni skina som aldrig för. Det är ju också egentligen av underordnad betydelse, men det troligaste är nog att det rör sig om en växelverkan där det ena givit det andra. Men en sak är dock säker, det här är det bästa album som Ron Sexsmith har åstadkommit i sin karriär och det är också det bästa album som jag har hört så här långt i år. Säkert är ju förstås också att det inte finns något sådant som ett perfekt album, men det här kommer enligt min mening väldigt nära att vara det perfekta popalbumet när det gäller contemporary singer/songwriter, det är helt enkelt förträfflig musik från den första till den sista tonen. Jag skulle till och med vilja drista mig till att påstå att det är det perfekta Ron Sexsmith-albumet, för det här håller så oerhört hög kvalitet av jag ärligt talat tror att han får svårt att upprepa något liknande igen. Men har får förstås oerhört gärna bevisa att jag har fel… Roger Persson - 20110601 |
||
Ron
Sexsmith: