2009
CD
Dualtone 80302-01448-2

Charlie Robison är den äldre, och kanske också något mindre kände, av två bröder från Texas som båda är singer/songwriters (lillebror är ju förstås Bruce Robison) och som de flesta som har någon form av djupare intresse av singer/songwriter och americana nog har hört talas om. Annars är de kanske faktiskt mer kända för sina respektive gemåler, lillebror är ju sedan många år gift med Kelly Willis, medan Charlie har varit gift med Emily Erwin som till vardags är medlem i Dixie Chicks.

Den här inledande lilla familjebeskrivningen är inte bara till för att ge en uppfattning om vilken musikalisk inriktning som Charlie Robison har, utan också för att den i just detta fall faktiskt är oumbärlig för att som lyssnare få en full förståelse för detta hans sjätte studioalbum. För, som den uppmärksamme läsaren säkert redan noterat, så skrev jag ”har varit” angående hans äktenskap med Erwin. Jepp, det är alltså i väsentliga delar en platta som avhandlar deras skilsmässa.

Jag har redan antytt vartåt det lutar musikalsikt, det skiljer sig inte våldsamt från det som ovan nämnda artister sysslar med, men Charlie Robison tonar ner countryinfluenserna (jämfört med brorsan och hans fruga) en del till förmån för ett mera rockinspirerat sound som drar åt rotrock till, och ibland också lite mot heartland rock. Det låter med andra ord musik som påminner en hel del om exempelvis Steve Earle eller John Mellencamp. Han har producerat själv och, som vanligt, så är det mycket förnämliga och skickliga musiker som medverkar, eller vad sägs om ett band vars stomme består av Bukka Allen, Charlie Sexton, Rich Brotherton, Scott Esbeck och Keith Robinson.

Av de tio låtarna har han skrivit sex själv men de fyra andra låtarna är väl valda och passar in fint i sammanhanget. Och visst är flera av dem som sagt färgade av skilsmässan från Erwin, ingen tvekan om den saken. Men det är inte några patetiska och överdrivet självömkande inlagor som det handlar om, även om No Depression-rocken i Middle Of The Night förvisso avhandlar det i sammanhanget närmast obligatoriska försöket att schasa bort hjärtesorgen på krogen, utan mera mogna och eftertänksamma funderingar om vad som egentligen gick fel. Som i de båda låtar som Keith Gattis har bidragit med, den släpande rotrockaren Down Again och den bitterljuva lilla alt. country-doftande balladen Reconsider som begrundar vad som eventuellt skulle kunna göras annorlunda och om det de facto skulle spela någon roll. På samma tema spinner också Robisons egna Yellow Blues, en rotrockssblues a la Steve Earle där han, inte utan en viss cynism, konstaterar varför det gick som det gjorde: well promises are overrated/vows have just become outdated ain’t it true/well find yourself an easy way/nobody’s gonna make you stay and see it through.

Men det är inte bara elände och depression hela tiden, det finns ett par riktiga feel good låtar som fokuserar på livets ljusa sidor och som gjuter mod i lyssnaren och säkert också i Robison själv. Titelspåret är sprudlande lättsam ”Kalifornisk” solskenrock när den är som bäst, medan Feelin’ Good är härligt sorglös powerpop-inspirerad americana där en roadtripp med favoritmusiken på radion, vinden i håret och månljus som, så ofta förr, får fungera som lindring för ett brustet hjärta.

Annars så har han faktiskt sparat det allra bästa till sist, och det är lite överraskande måste jag säga. För det är nämligen en cover på Bruce Springsteens Racing In The Street, vilket inte är helt oproblematiskt att ge sig på även för en artist av Robisons kaliber. Men han lyckas i mitt tycke klockrent med att göra superb version av denna mäktigt emotionella men samtidigt musikaliskt lågmälda heartland rockballad på ett sätt som bossen själv inte längre tycks förmå. Det är i mitt tycke ett mycket värdigt avslut på (ytterligare) ett mycket bra americana-album från Charlie Robison som visar att han definitivt hör hemma bland genrens främsta singer/songwriters och att hans musik förtjänar mer uppmärksamhet än vad den hittills har fått. Det är förvisso inte musik som är vare sig originell eller nyskapande, men det är icke desto mindre högkvalitativ americana där inte en endaste låt faller ur ramen och som dessutom är ytterst professionellt och inlevelsefullt framförd och för min del så räcker det mer än väl för en mycket varm anbefallning.

Roger Persson - 20091123