2007
CD
Direct Holdings Americas Inc. MI9430

Jaha, då var det min tur att lyssna in mig på något som jag normalt sett inte skulle ha intresserat mig det minsta för. Men liksom som kollegan Roger tidigare konstaterat ser jag det helt klart som en positiv sak att utvidga referensramarna och som en ynnest att ges möjligheten att för första gången göra bekantskap med okända tongångar. Jag kan dock således inte göra bedömningen om detta, hennes femte studioalbum är representativt för hennes musicerande eller om det för den delen kan räknas som en värdig musikalisk utveckling på tidsaxeln för hennes del.

Däremot ska jag göra mitt yttersta för att försöka förmedla intrycken jag får av lyssnandet på albumet och jag måste initialt och omedelbart börja med att konstatera att de första spåren faktiskt är ganska medryckande, tillika på ett ganska skönt och avslappnat sätt. Skam vore det väl annars förresten, det handlar nämligen om soulklassiker som I've Got To Use My Imagination och Bill Withers: Ain’t No Sunshine som det gjorts oändliga coverversioner av – James Taylor, Buddy Guy, Tom Jones, Joe Cocker, Al Jarreau, Paul McCartney och Van Morrison har till exempel förevigat den, bara för att nämna några. Jag gillar det bluesiga soulsoundet helt klart och det är sån där musik som man skulle kunna ha på i bakgrunden medan man ligger och halvslumrar i soffan och väntar på att bakfyllan ska släppa. Det kräver inget vidare engagemang från lyssnaren utan nöjer sig helt enkelt med att vara följsamt och lättlyssnat.

Joan har en intressant röst, som mestadels befinner sig i ett mezzosopranskt tonläge, och hon gör även nästkommande klassiker – Midnight Train to Georgia full rättvisa. Detta spår kandiderar dessutom till kanske plattans bästa låt medan det därefter är dags för det första nyskriva numret till plattan. Det är fröken Osborne själv som hållit i pennan och medan det är professionellt utfört håller det inte i närheten av samma klass som de inledande låtarna. Det skiljer sig dessutom en smula i stil och påminner mig ganska mycket om Jennifer Davids andra platta – Brand New Start (som jag anser vara ganska mycket bättre än det här), både till sångstilen och till musikens uppbyggnad faktiskt. Det är svårt att sätta fingret på det men trots allt anser jag det vara ställt bortom allt tvivel, att från och med detta ögonblick ändrar plattan karaktär och arrangemangen blir mera slätstrukna. Visserligen återfinns det även senare någon enstaka låt som sticker ut från den gråa massan på samma sätt som Baby Is a Butterfly som jag nämner här ovan, men det är väldigt sparsamt med dem. Pekorala Break up to Make up är en sån låt.

Skivan varvar sedan ytterliggare fyra nyskrivna låtar av Osborne med fler klassiker men får aldrig det där riktiga lyftet som inledningsspåren utlovar, utan stannar i växten. Kvar blir en oförarglig samling låtar som visserligen är följsamma och inte störande på något sätt men heller inte tillräckligt engagerande nog för att hetsa upp mig. Nä, det här är ett typiskt medelalbum, inget jag störs av att ha på som bakgrundsmusik och heller inget jag kräks av.

Tommy Söderberg - 20080315

Trots att Joan Osborne varit med ett bra tag (detta är hennes sjunde album) så är detta första gången som jag stiftar bekantskap med henne, och det är i stora drag en ganska angenäm bekantskap, visade det sig. Musikaliskt så rör hon sig här i samma soulpop trakter som t.ex. Marc Broussard, Julia Fordham och Shelby Lynne på sin senaste platta, och detta handlar i stor utsträckning om en coverplatta med en mängd gamla välkända soullåtar. Musiken står en mängd rutinerade studiomusiker med Eddie Bayers och Ivan Neville i spetsen för. Det är på det hela taget mycket kompetent och professionellt framfört och producerat, men å andra sidan hör det liksom till genren, så något annat var egentligen inte att vänta. Osborne själv sjunger med en mjuk och varm röst med bara en antydan av rökighet, som en korsning av Norah Jones och Aimee Mann ungefär.

Och precis som sig bör så är det hennes röst som står i centrum och för det mesta så funkar det också riktigt bra. Således får vi en handfull spår som det svänger riktigt bra i, för det är för det mesta materialet med lite mer tempo i sig som visar sig passa Osborne bäst. Inleder gör en riktigt suggestivt pumpande rhythm and blues version av I’ve Got To Use My Imagination som det bara inte går att låta bli att stampa takten till. Direkt efter följer en förvånansvärt fräsch bluesdoftande version av Bill Withers gamla klassiker Ain’t No Sunshine som utan tvekan är en av albumets höjdpunkter, och där Osborne visar vilken skicklig och innerlig sångerska hon är när hon är som bäst.

Bra är också ett antal av de nyskrivna låtarna som hon själv har skrivit, inte minst Baby Is A Butterfly, som är smäktande soulpop i halvtempo som nämnda Julia Fordham eller Sade gör så bra. Även Heart Of Stone är en ruskigt effektiv låt i samma anda som passar Osbornes lite lätt släpiga, nästan lata, framförande som hand i handske. Både dessa nyskrivna låtar står upp väldigt bra i förhållande till det gamla välkända låtmaterialet och visar att hon även är en riktigt kapabel låtskrivare.

Men som jag antydde ovan finns det också en del covers som funkar mindre bra. Hennes version av Hall & Oates Sara Smile känns mest trött och fantasilös, precis som den avslutande versionen av Curtis Mayfields Everybody Needs A Friend. Ännu värre blir det i klassikern Midnight Train To Georgia och i titelspåret som båda faller platt till marken i märkligt menlösa och blodfattiga versioner. Särskilt uppenbart blir det i Breakfast In Bed som Shelby Lynne nyligen också gjorde en utmärkt version av på sitt senaste album.

Och i denna jämförelse hittar vi också Osbornes problem, för när hon jämförs med andra sångare i det absoluta toppskiktet så blir det uppenbart att hon inte riktigt själv platsar där. För även om hon lyckas få till en riktigt känsloladdad (live)version av What Becomes Of The Broken Hearted, så är den övergripande känslan som jag får med mig efter att ha lyssnat igenom albumet några gånger att framförandet lutar mer åt det professionellt säkra än det passionerat lidelsefulla. Det kanske bästa exemplet på detta är kanske Osbornes egna Eliminate The Night, en medryckande, gungande blues vars text formligen sjuder av erotiska undertoner; I don’t wanna be the other woman/I know you’re not the cheatin’ kind/but I see you every night in a feverdream/I just can’t get you out of my mind. För även om jag verkligen njuter av denna härliga blues så kan jag ändå samtidigt inte låta bli att fundera på hur mycket bättre det hade kunnat bli om denna istället hade framförts av någon riktigt ångande emotionell sångerska som t.ex. Janiva Magness, Norah Jones eller nämnda Shelby Lynne. Det är också en bra sammanfattning på hela albumet tycker jag, det är i stort sett bra men lite för sällan riktigt bra.

Roger Persson - 20080315