Detta är McKennas femte album och med det kommer också en kursändring för hennes musik. På tidigare plattor har hon tydligt positionerat sig som en sparsmakad, nertonad och ofta akustiskt baserad singer/songwriter med tydliga influenser från folkmusik. Hennes kvalitéer som låtskrivare imponerade djupt på flera mer namnkunniga kollegor, däribland Tim McGraw (som för övrigt har producerat detta album) och Faith Hill, som efter att ha spelat in flera av hennes låtar sedermera lockade henne Nashville och ett kontrakt med Warner Brothers. Och resultatet är, på gott och ont, precis vad man kan förvänta.

Det är förstås mycket snyggt producerat och med den sedvanliga studiomaffian från Nashville på plats (Shannon Forrest, Glenn Worf, Dan Dugmore för att bara nämna några) naturligtvis rasande skickligt framfört. McKenna själv verkar heller inte ha några att anpassa sig till denna nya stil och det är uppenbart att hon känner sig både bekväm och avslappnad i sin nya roll som modern countrysångare på ett nästan oväntat sätt. Det är dock ett signum på en skicklig artist att kunna anpassa sig till nya förutsättningar och hon sköter det med den äran, hennes sånginsats låter lika angelägen och uppriktigt som tidigare, den nya musikaliska kostymen till trots.

Men det är tyvärr också lite väl slätstruket och opersonligt, särskilt med hänsyn till McKennas tidigare alster där just intimitet och personlighet var musikens starkaste sidor. Stor del av detta får skyllas på producenterna, McGraw och dennes gamle kompanjon Byron Gallimore, som förvisso utan tvekan är kompetenta men ack så förutsägbara och det finns tyvärr inte en tillstymmelse till originalitet, utan de följer samma väl upptrampade stigar som vi hört så många andra gånger tidigare.

McKenna visar dock att hon fortfarande är en låtskrivare som höjer sig klart över genomsnittet med starka melodier och texter som inte bara innehåller de vanliga countryklichéerna utan känns mer beaktansvärda och insiktsfulla än vad som är brukligt. Det är också detta faktum som räddar skivan från att bli ytterligare en i mängden av kompetenta men relativt ointressanta skivor från Nashvilles musikfabrik. Så totalt sett är detta ändå, bristerna till trots, en bra skiva som definitivt höjer sig ett par snäpp över den genomsnittliga moderna Nashville-countryn och därför är väl värd att införskaffa och lyssna till, även om det inte är i paritet med hennes tidigare alster.

Nä Lori, skippa Nashville, storfräsarna och storbolagen och gör din egen grej igen som du gör så mycket bättre. Annars riskerar du bara att bli ytterligare en i raden av kompetenta men överproducerade och opersonliga countryartister som Nashvilles löpande band liknande produktion rutinmässigt skapar enligt sin, förvisso framgångsrika men i längden väldigt enahanda, standardformel. För om det är något som världen verkligen inte behöver så är det ytterligare en klon på Faith Hill, Terri Clark, Deana Carter eller någon annan dylik artist, det räcker mer än väl med originalen (och även en del av dem skulle vi nog kunna klara oss bättre utan). Det skulle dessutom verkligen vara riktigt synd för vi vet ju att du kan ju så mycket bättre än dessa dessutom.

Roger Persson - 20071210