2009
CD
Proper Records PRPCD 045

Första gången jag la märke till Ruthie Foster var för ett par år sen, då hon släppte sitt fjärde album, The Phenomenal Ruthie Foster, vilket visade sig vara ett mycket bra soulalbum som lovade gott inför framtiden. Även om jag sedan inte haft möjlighet att fördjupa mig i hennes tidigare karriär (tiden räcker tyvärr inte till allt man skulle vilja lyssna närmare på) så var det ändå med en viss tillförsikt som jag såg fram mot detta nya, följaktligen hennes femte, album.

Och det gjorde jag rätt i skulle det visa sig, för även det här är ett mycket bra album som i huvudsak plöjer samma soulmylla som det närmast föregående. Jag skriver huvudsakligen, för hon tar dock ut svängarna lite mer på detta album och blandar sin traditionsbundna soulmusik med influenser från en mängd olika håll, ungefär på samma sätt som Eric Bibb brukar göra.

Till sin hjälp har hon samlat ihop ett nästan skrämmande imponerande namnkunnigt uppbåd av musiker, eller vad ska man annars säga om ett band bestående av Robben Ford, Jim Dickinson, Rock Deadrick och Larry Fulcher, toppat med en blåssektion med Wayne Jackson i spetsen. Dessa herrars meriter och musikaliska kunnande står sannolikt inte efter några andra i genren, eller i vilken genre som helst för övrigt, vilket de också bevisar med suveränt musicerande rakt igenom hela plattan. Och förresten, jag höll nästan på att glömma, de har spelat in i Memphis, för att få den rätta autentiska stämningen får man förmoda, med Chris Goldsmith (Blind Boys Of Alabama, Charlie Musselwhite) i producentstolen. Det här är helt enkelt ett album som osar av genuin klass i varje liten detalj, både vad avser framförandet och produktionen.

Till dessa kommer så förstås Foster själv, och hon skämmer definitivt inte ut sig i sällskapet. Hennes röst har jämförts med Aretha Franklin, men det är lite missvisande tycker jag, hon är inte lika kraftfull som Franklin, utan jag tycker att hon har en lite subtilare och mer polerad sångstil, nånstans mitt emellan Candi Staton och Joan Osborne ungefär. Dessutom så har Foster inga problem med att förmedla en känsla av en självklar och oförfalskad inlevelse, utan hon uppfyller tveklöst alla krav som kan ställas på en soulsångerska av rang.

När det gäller låtmaterialet så har Foster själv skrivit fem av de elva låtarna, Eric Bibb har bidragit med två och resten är ett gäng covers. Och som jag antydde tidigare, så är detta ett riktigt omväxlande album, där soulgrunden blandas upp med diverse olika influenser, vilket för det mesta faller riktigt väl ut. Det börjar bra med lite medryckande klassisk Motownsoul i Stone Love, en av Fosters egna kompositioner, medan Patty Griffins When It Don’t Come Easy har klätts i en lågmäld men effektiv rhythm & blues-skrud. Buddy Mice och Ira Allens klassiker (You Keep Me) Hangin On har fått ett lätt funky sound, något som skruvas upp ytterligare i efterföljande Truth!, som obevekligt drivs framåt av Robben Fords superba gitarrspel. Mera av Fords briljanta gitarrspel serveras i en blusig version av Nickel And A Nail och ytterligare en soulfunkig historia i form av Dues Paid In Full. Ford kommer verkligen mer till sin rätt i dessa sammanhang som sessionsmusiker än på egen hand som soloartist där han allt som oftast tenderar att flippa ut i alltför omfattande själlösa tekniska uppvisningar som mer framstår som någon bisarr form av gitarrporr.

Till slut så får vi också en liten folkig akustisk blues i Joy On The Other Side och en riktigt klassisk tårdrypande rhythm & blues-ballad i Tears Of Joy (båda av Foster) som också håller utmärkt klass. Det är egentligen bara försöket till någon form av crossover mellan reggae och soul i I Really Love You som inte riktigt funkar, den är väl förvisso nog så kul att lyssna på men den känns onekligen en smula malplacerad och sökt, samt Eric Bibbs båda bidrag som är lite väl slätstrukna. Och apropå slätstrukna, det får faktiskt i allt väsentligt gälla för texterna också som känns lite för slentrianmässiga och som förlitar sig lite för mycket på alltför välbekanta plattityder för att tilldra sig mer än ett tillfälligt intresse.

Men det spelar förvisso mindre roll eftersom Ruthie Foster och hennes utomordentliga band serverar musiken med äkta spelglädje och ett renodlat engagemang som mer än väl kompenserar för dessa små tillkortakommanden. Det här är musik som är både själfullt framförd och delikat presenterad, även om den inte är nyskapande eller originell på något sätt. Men hur man än vrider och vänder på det så kvarstår faktum, det här är riktigt bra och mångsidig soulmusik av mycket hög karat.

Roger Persson - 20090305