ZZ Top’s First Album (1971) – Om man, som jag, upptäckte ZZ Top i samband med deras, nästan osannolikt framgångsrika, genombrott med Eliminator 1983 och sedan går tillbaka i tiden för att upptäcka rötterna kommer man inte att känna igen sig en enda smack. Början på karriären var totalt skiljd ifrån vad som senare skulle bli enorma publikframgångar med musikvideos på MTV etc. och är mera en korsning mellan klassisk blues boogie och bluesrock. Sättningen är dock densamma och förutom att det står att ”Rube” Beard spelar trummor på detta album är allting egentligen sig likt. ”Rube” är förstås taktmaskinen Frank Beards smeknamn och så var det inte mer med den saken. För gitarr och sång, liksom alltid står Billy Gibbons medan Dusty Hill spelar bas och sjunger också för den delen.

Inte för att det egentligen har något med musiken att göra men jag tycker ändå det kan vara på sin plats att nämna att ZZ Top eller ”skäggen” vid den här tiden ännu inte hade odlat dessa och att de ännu inte ingick i imagen på ett så uttalat sätt som sedan skulle bli verklighet.

Musiken är som sagt blues, uppblandat med boogie och hederlig bluesrock av Texassnitt, och ska man drista sig till att nämna låtar måste man väl nämna Brown Sugar som numera måste räknas till de stora klassikerna från den tidiga tiden, och Neighbor, Neighbor som tillhör mina personliga favoriter. Det är ganska enkla låtar som följer ett enkelt mönster och gillar man sparsamt instrumenterad musik får man sitt lystmäte tillfredställt här. Det är trummor, bas, gitarr och så sång då. Inga onödiga krusiduller!

För kompositionerna står till den största delen Billy Gibbons, som på ett flertal låtar tagit hjälp av plattans producent (som skulle producera många fler av bandets album) Bill Ham. På ett par av den har också Dusty Hill och Frank Beard kommit till tals, men det är osäkert hur mycket var och en har bidragit med. I vilket fall som helst är det helt klart ett följsamt album med mycket helhetskänsla i. Man tröttnar inte på det även om det inte skiner och glänser som det bästa som hänt i det musikhistoriska Texas genom tiderna. (Somebody Else Been) Shakin' Your Tree blev förresten singel och för den som är bekant med senare plattor lär Backdoor Love Affair vara av intresse! – 8/10

Rio Grande Mud (1972) – Det är väl egentligen inte mycket som är nytt under solen jämfört med First Album. Trion fortsätter i samma spår som tidigare och gör ytterliggare en stabil bluesrockplatta. Gibbons står ånyo för det mest av materialet och när han inte tagit hjälp av Bill Ham som producerar igen, eller de andra bandmedlemmarna är det kan själv som är krediterad författarskapet. Nu spelar det väl förvisso inte någon större roll vem som har skrivit vad, så länge som det är bra musik, men det kan ändå vara intressant som en historisk trivia i bandets utveckling.

Bland de mest utmärkande låtarna hörs Francine, som också blev singel och Just Got Paid och det, även om man som sagt känner igen sig sedan debutalbumet, ett lite råare sound. Det känns som om bandets utveckling, som visserligen kan sägas vara subtil, trots allt fört med sig ett modernare sound trots att det enbart handlar om ett enda år mellan skivorna. Fast det är klart att det mesta av förändring nog ska tillskrivas producenten Bill Ham och inte bandet egentligen. Det här är en platta som fortfarande håller utan att kännas daterad, något som First Album inte riktigt lyckas med. Dock är den i grunden inte riktigt lika stark och låtarna utmärker sig inte som lika enastående.

Det är alltså ett högst märkligt album, ett bättre produktion är föregående First Album, men samtidigt med mindre originalitet i låtarna även om det åldrats betydligt värdigare… Här skulle man sätta in en smiley som förvirrat ryker på axlarna och skakar på huvudet utan att förstå någonting. Och som alla förstår är det svårt att sätta ett betyg på ett sådant här album. Det är riktigt bra så länge det spelas men få låtar fastnar i minnet till nästa genomlyssning och dessutom både bättre och sämre är den föregående skivan på olika punkter. – 7/10

Tres Hombres (1973) – Man kan väl inte direkt påstå att de första åren kantades av stora variationer musikaliskt sett. Det handlar här, på bandets tredje platta, fortfarande om stabil bluesrock med Bill Ham som producent. Man kan förstås fråga sig varför man ska ändra ett vinnande koncept och det är ju faktiskt fantastiskt bra emellanåt. Åtminstone när det gäller musikalisk stil och själva produktionen, sedan gäller det ju att bidra med bra låtar också förstås. Här tycker jag att man har återgått lite till första plattans kvaliteter när det gäller melodier som sätter sig hos lyssnaren och många av mina personliga favoriter återfinns på den här plattan. Waitin’ for the Bus, Jesus Just left Chicago, Beer Drinkers and Hell Raisers, som Motörhead senare skulle komma att göra en cover på, balladen Hot Blue and Righteous och kanske framförallt La Grange är alla låtar som definierar den här plattan. Just La Grange är förstås något av det bästa och mest typiska som kommit från bandet och många människor verkar än idag tycka att det speciella gunget som finns i denna är ZZ Top, själva hjärtat i trions musik så att säga.

Plattan placerade sig på åttonde plats på Billboardlistan och singeln La Grange på plats 41 på singellistan och man får väl säga att det var här som framgångarna började på allvar och ska man bara äga ett av albumen från de tidiga sjuttiotals-åren är det här man ska ha! Men tro för den delen inte att det här är överlägset de första två albumen. De har helt klart sin plats, både i musikhistorien och i bandets viktiga diskografi, men här har man lyckats kombinera medryckande låtmaterial med tidlös produktion för första gången, de både första plattornas förtjänster helt enkelt! – 8/10

Fandango (1975) – När den här skivan kom första gång, på vinyl, var A-sidan en liveinspelning och B-sidan studioinspelade låtar. På CD blir det förstås annorlunda, men fortfarande är den delvis liveinspelad såklart! Först ut är Thunderbird, en låt med riktigt drag i och där spelglädjen blir alldeles uppenbar! Det verkar förresten finnas en liten historia kring just denna låt som ursprungligen skrevs av bandet Nightcaps och således stämde ZZ Top i och med deras framförande av låten 1975. Men tydligen saknade upphovsmännen rättigheterna och ZZ Top vann målet och såg till att skaffa rättigheterna till den.

Förutom denna framförs Leiber/Stollers Jailhouse Rock, som förstås främst förknippas med Elivs Presley och ingen annan. Dusty Hill, som sjunger den, gör ett riktigt bra jobb och han framför också flera av låtarna på plattans studioinspelade låtar. Tush, som har kommit att bli en av bandets stora klassiker, inte minst! Denna släpptes som singel och nådde ända till nummer tjugo på singellistan! Han står också för sången på Baliense, som onekligen tillhör de mer anonyma låtarna på skivan och Heard it on the X där han och Billy Gibbons sjunger växelvis. Det är förresten en av mina absoluta favoriter!

Om man förresten visade var skåpet skulle stå med bluesballaden Hot, Blue and Righteous på förra plattan – Tres Hombres, så är det inget mot vad man lyckas åstadkomma på den här plattan. Blue Jean Blues är något som lyckas placera sig bland det bästa som gjorts i genren överhuvudtaget!

Jag kan förresten inte låta bli att kommentera en intervju jag såg med Frank Beard en gång. Det handlade om extrema rytmer och inslaget fokuserade egentligen på trumslagare i mer extrema band såsom Slayer och något annat som jag inte riktigt minns just nu. Hur som helst så fick Frank lyssna och tala om vad han tyckte om stilen. Genast menade han på att sånt hade han minsann redan gjort på den här skivan och refererade till det livemedley som avslutar den liveinspelade delen. Det var samma typ av kaos menade han på. Personligen tycker jag att det var en ganska dum jämförelse och jag uppfattade det snarare som att han försökte framlyfta sina egna kvaliteter eftersom han uppenbarligen inte gillade den lilla snutt musik som han fick höra. Men ödmjukhet eller inte så är det här förstås en bra platta som förtjänar sin plats! – 7/10

Tejas (1977) – Åter igen är det riktigt starka melodier och gunget som man kommit att förknippa ZZ Top med är allestädes närvarande. Öppningsspåret, It’s Only Love för tankarna till debutplattans (Somebody Else Been) Shakin' Your Tree medan efterföljande Arrested for Driving While Blind placerar sig bland plattans absoluta höjdpunkter.

Jag tycker mig höra ett visst mått av countryinfluenser som inte varit närvarande på de tidigare plattorna. Det är förstås fortfarande 100% blues eller bluesrock men det finns något mer som inte varit närvarande tidigare. Märk väl att det handlar om ytterst subtila influenser och absolut inget man lägger märke till vid första genomlyssningen. Det är snarare när man penetrerat albumet ett stort antal gånger och verkligen trängt på djupet för att försöka hitta alla nyanser.

På listorna lyckades man inte toppa framgången av det föregående albumet Fandango men man nådde i alla fall plats 17 på billboardlistan! Singlarna It’s Only Love och Arrested for Driving While Blind som jag nämnde tidigare kvalade in på listorna men inte högre än plats 44 respektive 91. En besvikelse jämfört med Tush från Fandango kanske, men som album betraktat finner jag det här vara mera homogent och sammanhängande. Inte de allra största höjdpunkterna av enskilda låtar kanske men ett fantastiskt album på alla andra plan!

Gibbons, Hill och Beard delar på låtskrivandet på samtliga spår utom det sista – Asleep in the Desert, som Gibbons står för helt själv och det är kanske först nu som trion blir riktigt samspelta. Det känns som om låtarna är framlekta under jamsessions även om detta förstås är svårt att sia om. Det känns också som om inget är övermäktigt för de tre bandmedlemmarnas musikalitet. De lyckas med allt de tar sig för och det känns helt naturligt. Jag har sagt det förr men det är dags att säga det igen, det är det här albumet man ska ha… – 9/10

Degüello (1979) – Efter den numera legendariska Tejas turnén – World Wide Texas Tour, som lär ha varit minst sagt spektakulär, med både boskap och skallerormar på scen, tog bandet sin första megapaus. När de åter förenades för fler spelningar och skivinspelning hade Dusty Hill och Billy Gibbons oberoende av varandra odlat sina numera berömda skägg. Det är åtminstone det som ryktas och visst låter det väl bättre om man hävdar slumpen än om det skulle vara en medveten manöver av bandet?

Hur som helst vill jag påstå att det här är första skivan där man experimenterat ordentligt med sound och musik. Förutom sedvanliga trummor, bas och gitarr återfinns också en blåssektion. Det är ”The Lone Wolf Horns” som bidrar med barritone, alto och tenorsaxofoner. I själva verket är det Gibbons, Hill och Beard som återfinns bakom denna trio och i en senare intervju har jag sett det hävdas att de inte riktigt visste hur man skulle spela saxofon, men hittade på ett sätt att göra det i alla fall. Misstänkt likt ett sätt att skapa mystik kring sig själva tycker jag, men jag kan inte förneka att det låter riktigt bra!

Urvalet av låtar är ganska ojämnt, vilket förstås inte behöver ha något med de kvalitativa egenskaperna att göra. Snarare är de så att instrumenteringen med eller utan blåssektionen gör att soundet förändras drastiskt mellan låtarna. Jag tycker att man hittar en del countryinfluenser även på Degüello, liksom på föregående Tejas, men framförallt tycker jag att humorn lyser igenom för första gången. De verkar inte ta det så allvarligt samtidigt som spelglädjen och livekänslan som varit närvarande på de tidigare plattorna saknas en hel del. Det är helt enkelt en producerad skiva och inget som känns jammat.

Hur som helst finns det många höjdare här, med eller utan saxofoner. I Thank You, som är en Isaac Hayes cover, She Loves My Automobile, Cheap Sunglasses, Hi FI Mama och A fool for Your Stockings. Helt enkelt ett album om (bak)fylla, snabba bilar och mer eller mindre lättfotade kvinnor. – 7/10

El Loco (1981) – Tydligen så var det här det första albumet som inte spelades in ”live” eller med alla musikerna i ett och samma rum samtidigt, åtminstone om man får tro Billy Gibbons. Självklart måste olika pålägg, inte minst blåssektionen på Degüello, ha lagts på i efterhand men här är det åtminstone premiär för bandet att använda synthar. Det är inget genomgående sound men vissa av de tio låtarna har helt klart fått sig en släng av ett modernare ljud. Faktum är att det stilmässig är en ganska ojämn platta, den är experimentell, traditionell, innovativ och konservativ om vart annat.

Självklart sticker en del låtar ut mer andra vilket för mig innebär de mest taktfasta och melodiösa såsom Tube Snake Boogie och Partio on the Patio där ordet boogie betyder något. Den första blev singel och nådde ända till plats fyra på listan. Pearl Necklace, som står för det mer moderna soundet som sedan skulle bli synonymt med bandet, släpptes också tillsammans med Leila. Andra låtar blir mest obegripligt experimentella i sitt sökande efter så mycket konstigheter som möjligt. Det känns inte riktigt som om bandet riktigt vetat vad det ville göra, men man får väl ändå se det här som startskottet till synth-boogien som skulle följa bandet under ett par, tre plattor. – 6/10

Eliminator (1983) – Ursprunglig recension skriven 2008 (första stycket): När året var 1983 och den här plattan var ny var jag alldeles lyrisk över den och befann mig snarast i ett euforiskt tillstånd. Ingenting var bättre än, den inte nödvändigtvis bästa låten på plattan längre, Sharp Dressed Man och denna sång tillägnades också en hel sida på det kassettband som snabbt spelades sönder av fanatiskt användande… Numera har jag dock antagit en betydligt mer återhållsam inställning till albumet och menar att, emedan det fortfarande är bra, kan det ingalunda konkurrera med bandets tidigare, mer renblusiga plattor som Tejas, Rio Grande Mud eller för den delen Tres Hombres från 1973. Men utan tvekan är det ett album som skulle komma att vara väldigt viktigt för den skäggiga trions karriär, man lade helt och hållet om stil och skaffade sig en publik utanför bluesälskarna. De rena, raka rytmerna och de distade gitarrerna lockade såväl syntare som hårdrockare och man fick en gemensam nämnare att samlas omkring. Det var tung-gung när det var som bäst och visst minns man tillbaka på den första upptäckten av bandet med glädje. Hitsen Gimme all your Lovin’, Got Me Under Pressure, och I Got the Six, tillsammans med redan nämnda ungdomsförälskelse, fortsätter att imponera. Det är fortfarande starka låtar som liksom forcerar foten att stampa i takt medan andra låtar som TV Dinners, Thug och Dirty Dog kanske numera får betraktas som utfyllnadsmaterial.

Det var också bandets första platta, om man undantar den första, som inte hade en spanskklingande titel. Jag minns att jag läste om detta i någon intervju med Billy Gibbons som skojade till det och menade att den egentliga titeln var ”El Iminator” och att de inte alls hade brutit mönstret. Men oavsett vilken titel albumet egentligen hade kan man inte förneka att den markerar en ny era för bandet. De experimentella tongångarna från föregående El Loco förfinas och görs popigare och många med mig minns den här stilen som det ”äkta” ZZ Top! Det är lättlyssnade partylåtar med stark hook som funkar i alla lägen. – 7/10

Afterburner (1985) Ursprunglig recension skriven 2008 (första stycket): När den här plattan kom två år efter de enorma försäljningsframgångarna bandet hade haft med Eliminator, var vi väl alla lite nyfikna på om det skulle hålla ända fram eller om Texassönerna hade uttömt sitt förråd av lättlyssnade och popiga rocklåtar. Eftersom jag redan tidigare nämnt min dåvarande lyriska inställning till Eliminator, är det väl inte mer än rätt att jag här och nu, fortsätter med detta som utgångspunkt även när det gäller granskning av denna uppföljare. Kort sagt var oron stor för att det här skulle bli en flopp som inte alls levde upp till förväntningarna och letar jag mig tillbaka i tiden och försöker minnas de tankar som faktiskt for i mitt huvud på releasedagen (för det här var naturligtvis en platta som skulle införskaffas för att lyssnas på direkt när den kom) så blev jag nog aningen besviken. Men i dagens bedömning förhåller det dock sig något annorlunda och jag menar numera snarare att det här faktiskt är ett betydligt jämnare och således också ett bättre album än sin föregångare, som för övrigt klättrade ett par steg högre på Billboardlistan. Den är klart poppigare i sin framtoning, det finns inga direkta utfyllningsmaterial utan varje låt kan stå för sig själv utan att nödvändigtvis behöva backas upp av helheten, och även om rocken och bluesen finns där som stöd, kanske framförallt i Billy Gibbons gitarrspel, är det definitivt mera lättlyssnad pop än något annat som kommit från bandet.

Det är också första plattan där andra instrument än trummor, bas och gitarr (om man undantar blåssektionen på Degüello) fått en framträdande roll, i Velcro Fly och plattans största hit – Sleeping Bag inte minst eftersom Dusty Hill, förutom att hantera basen också spelar keyboard. Även singeln Stages nådde förresten första platsen och jag kan åter konstatera att de låtar där Dusty Hill står för sången är de allra vassare (Can’t Stop Rockin’, Delirious). Sedan går det ju inte att komma ifrån att kommentera Woke up with Wood heller, hur översätter man det? ”Vaknade med ståfräs”? – 8/10

Recycler (1990) – Att ett storsäljande band i början av åttiotalet tog två år på sig att göra en ny skiva var en väldigt lång tid. Numera höjer kanske ingen direkt på ögonbrynen för detta men det var lite andra tider då. Därför var det naturligtvis sju resor värre att det gick hela fem år mellan föregående Afterburner och Recycler. Man trodde nästan inte att det skulle komma några fler skivor helt enkelt!

Man kan naturligtvis fråga sig varför det dröjde så länge. Var det bandet som inte var riktigt nöjda med resultatet? Eller var det så att de helt enkelt behövde ett break? Hur som helst så känns det onekligen som om trion helt enkelt varit tvungna att ge ut något. Och det säger jag för att det faktiskt inte är speciellt bra! Man kanske kan lägga in att det var den sista skivan bandet gjorde på Warner Bros och att det också var den sista skiva som Bill Ham, bandets långvariga producent producerade på egen hand.

Men oavsett vilka anledningar som gjorde att albumet dröjde och oavsett vilka kvalitativa egenskaper det har (eller inte har) så markerar det onekligen slutet på bandets popiga tidsperiod. Man kan säga att det här är början till återgången till rötterna som i och med nästa skiva skulle bli än mer påtagligt.

Doubleback fick bli filmmusik i Back to the Future III och även Burger Man, Concrete and Steel och My Head’s in Mississippi är riktigt bra. Men det når totalt sett inte riktigt ända fram och blir snabbt tråkigt och ointressant. Det är utan tvekan bandets svagaste platta så långt i karriären. – 5/10

Antenna (1994) – Emedan förra skivan – Recycler hade en del kvar att önska när det gällde medryckande melodier var väl det här lite av en befrielse när den kom. Man hade, åtminstone delvis, hittat tillbaka till rötterna och även om man fortfarande hör de raka rytmerna som gjorde bandet som störst med skivorna Eliminator och Afterburner har man bantat ner på syntharna. Det är mera äkta bluesboogie så att säga. Det var också första gången bandet namngivit en skiva och en låt likadant (nästan) – Antenna/Antenna Head och som Bill Ham inte stod ensam för producentrollen. Billy Gibbons ger sig nämligen i kast med att producera Antenna tillsammans med Bill Ham som varit med sedan bandets barndom egentligen.

Man kan förstås spekulera i vad som gjort att han inte längre ensam står som producent, vilket man får säga att han gjort med framgång under hela gruppen karriär, men sannolikt har det brutala mordet på hans fru 1991 något med saken att göra. En rättsförfarande som inte fick sitt slut förrän 2000 då mördaren avrättades. Hur som helst finner jag plattan irriterande överproducerad. Allting är äckligt tillrättalagt och inget sticker ut någonstans.

Dock finner man några medryckande låtar här och var. Bäst är det som sjungs av Dusty Hill (som vanligt), framförallt World of Swirl och titelspåret Antenna Head. Men även Girl in a T-shirt och plattans stora hit – Pincushion som nådde förstaplatsen är riktigt bra! Det är någon form av blandning mellan den framgångsrika ”synth”-perioden och den tidigare mer renblusiga eran. Detta utan att för den del nå upp till de högsta höjderna totalt sett och ska man bedöma albumet som helhet, mycket beroende på produktionen, blir tyvärr betyget därefter. – 6/10

Rhythmeen (1996) – Efter samlingsplattan One Foot in the Blues från 1994 där bandet samlade de låtar som föll under den mer eller mindre renodlade blueskategorin var det dags att släppa ett nytt album. Resultatet blev en kombination av den naturliga utvecklingen från Antenna, det vill säga väl producerade och tillrättalagda låtar och den skäggiga trions tidigare karriär. Det är absolut ingen överdrift att kalla den här plattan för retroinspirerad trots den moderna (för 1996) produktionen. Jag vill dock påstå att det är betydligt livfullare på detta plan än föregående Antenna, dessutom hörs det för första gången på många år att Dusty Hill faktiskt spelar bas i bandet!

Jag tycker att det här är ett rejält kliv i rätt riktning och även om jag verkligen gillar åttiotalsproduktionerna Eliminator och Afterburner så är det så här ett band som ZZ Top ska låta. Det ska kännas som om lokalen är lite skitig och rökig där de tre gubbarna på scenen framför sina smått gubbsjuka alster om sensuella damer. Jag säger gubbsjuka för om det en gång i tiden möjligen var med glimten i ögat så känns det numera som om de inte riktigt var gränserna går längre. Det känns delvis som en drift med sig själv men utan den självdistans som krävs för uppgiften och Billy Gibbons överdriver mer än en smula när han ska försöka låta förförisk eller förföriskt berättande om någon interaktion mellan könen.

Det finns väl inte någon låt som sätter sig riktigt rejält så där direkt utan det här är en platta som växer med genomlyssningarna. Ju mer man lyssnar på den, desto mer växer den helt enkelt och det är väl egentligen det bästa ur en synvinkel där man betänker andrahandsvärdet på musik. Snabba hits tröttnar man på men behöver de lite tid att växa håller de helt enkelt mycket längre!

För en gångs skull är inte Dusty Hill sjungna Loaded plattans bästa låt, även om den inte är dålig på något sätt. Mina favoriter blir istället titelspåret som inleder skivan och så det mesta som rör plattans andra halva faktiskt. Hur mycket av soundet som ska tillskrivas Billy Gibbons respektive Bill Ham är väl osäkert eftersom de båda står som producenter till skivan. Men med facit i hand verkar det väl som om Bill Ham är på väg bort då det här är hans sista inblandning med bandet. Man kan förstås inte sia om framtiden utan enbart utgå från tillgängligt material. Helt säkert är dock att Billy Gibbons dominerar, liksom i bandets barndom, mer än på de senaste plattorna när det gäller låtskrivande och det är kanske det som är modellen? – 8/10

XXX (1999) – Om föregående Rhythmeen var en tillbakagång till bandets ursprung så är det här helt klart en tillbaka gång till experimentellt tänkande i musikalisk form. Man har fått till någon konstig blandning av El Loco och Antenna med inslag av Eliminator och Afterburner, minus syntharna. Låtkvaliteten ligger på ungefär samma nivå som Recycler och produktionen… Ja, jag vet inte riktigt vad jag ska säga… Det låter burkigt och grötigt och även om jag inte brukar vara den som låter betyget spegla ljudkvalitet kan jag helt enkelt inte låta bli här. Det blir jobbigt att lyssna på och inte alls särskilt intressant. Plattan växer heller inte med flera genomlyssningar vilken ibland kan vara fallet, med Rhythmeen inte minst!

Liksom Fandango har den en livesektion som man har placerat sist på skivan. Dessa livelåtar är inte speciellt mycket bättre än studiomaterialet, varken när det gäller musikaliskt värde eller ljud- och produktionskvaliteter, men innehåller trots allt plattans största behållning. Man gör en version av (Let me be your) Teddy Bear, som ju självaste Elvis en gång i tiden hade en relativt stor hit med. Självklart är det Elvisälskande Dusty Hill som sjunger den och versionen är riktigt riktigt annorlunda och det tar nästan ett par gånger innan man riktigt fattar att det är samma låt! På denna livesektion av skivan finns också en version av ZZ Tops egen Pincushion med ny text – nämligen Sinpusher.

På studiodelen, som ju trots allt upptar den största tiden av skivan hittar jag inte så mycket jag känner att jag behöver kommentera av den enkla anledningen att trots att jag lyssnat genom skivan ett antal gånger inte har en aning om vad den innehåller?! Jo förresten, Fearless Boogie låter som en ny version av Tubenake Boogie, visserligen i ett annat tempo och mycket sämre, men likheterna är slående. En boogie är väl en boogie kanske? Hur som helst så råder det ingen som helst tvekan om att det här är ZZ Tops absolut svagaste album hittills! Jeff Beck gästar förresten med sin stämma på Hey Mr. Millionaire. – 4/10

Mescalero (2003) – För första gången sedan El Loco 1981 använder ZZ Top åter igen en Tex-Mex titel på sitt album och det tycker jag är ganska kul eftersom jag gillade de tidiga titlarna! Tyvärr är inte albumet lika kul musikaliskt sett. Det är onekligen en mycket bättre skiva än föregående XXX men den lider lite av samma problem, en undermålig produktion och uselt ljud! Låtarna är dock något bättre och man får faktiskt ganska mycket för pengarna. Hela sexton låtar har man lyckats pressa samman och det får ju alltid räknas som något!

I stort sett allt material är skrivet av Billy Gibbons, som också har producerat igen, och Dusty Hill och Frank Beard medverkar faktiskt bara på What It Is Kid som medkompositörer. Överlag känns hela skivan lite som en plojgrej och jag tycker det är lite synd att så skickliga musiker som det trots allt ändå rör sig om ska falla i den fällan. Jag känner mig snuvan på konfekten och jag tycker att det är att underskatta sin publik. Samtidigt får man väl se det som ett sätt att utveckla sin musik och kanske ett sätt för ZZ Top att hitta en yngre publik kanske. Jag tycker bara det blir lite plumpt när bandet framför sexanspelande låtar som Buck Nekkid. Det blir liksom lite påtvingat och oäkta på något vis och låtarna sätter sig inte. Man kan spela skivan gång efter gång men efter att man har stängt av är minnena lätträknade. Titelspåret gillar jag och man kanske ska uttrycka någon form av glädje för Que Lastima, där Billy Gibbons sjunger på spanska, men jag känner inte att jag kan göra det riktigt heljärtat. Likadant är det med As Time Goes By, som heter något annat på skivan, den borde vara ett kul grepp men det blir bara fånigt av det hela. Humor, självdistans och glimten i ögat saknades visserligen inte i början av karriären, men liksom jag var inne på när det gällde Rhythmeen så funkar det inte riktigt längre. Nä, det här blir snabbt ett väldigt tröttsamt album även om det förstås finns några positiva aspekter i grunden också! – 5/10

La Futura (2012) – De senaste alstren från ZZ Top har varit allt annat än imponerande och det var med viss fasa jag införskaffade detta nya album. Vad skulle trion från Texas ha hittat på under de nio år av tystnad som gått sedan Mescalero? Saken görs naturligtvis inte bättre av bandets placeringar på olika listor av typen ”band som borde ha lagt av” i samband med liveframträdanden!

Men vad får man då? Jo, faktiskt är detta en återgång till de tidigare åren, liksom jag upplevde att Rythmeen var. Samtidigt är det ett moderns sound med välproducerad ljudbild. Som producent tillsammans med Billy Gibbons står förresten Rick Rubin som kanske är mest känd för sitt arbete med American Recordings sviten med Johnny Cash. Han har också producerat en massa annat förstås och för min personliga del tillhör några av de bästa albumen med Slayer grädden på moset.

För materialet står till största delen Billy Gibbons i olika konstellationer med andra låtskrivare, Dusty Hill och Frank Beard är endast inblandade i en enda låt. Jag tycker det är synd att bandet verkar ha decimerats till Billy Gibbons personliga lekplats där Dusty och Frank mest verkar vara kompmusiker numera. Inte för att jag egentligen kan klaga på materialet på det här albumet, det är bara en allmän reflektion över utvecklingen. Till exempel så finns det ingen låt där Dusty sjunger lead på standardutgåvan av skivan. Synd, eftersom jag verkligen brukar gilla de låtar där han tar ton!

Men var det värt att vänta i nästan tio år på det här? Nja, så bra är det kanske inte men det är helt klart en skiva som översteg mina förväntningar. Det är många medryckande låtar där några faktiskt har potential att hamna på någon sorts favoritlista så småningom och det faktiskt som om de har roligt med musiken igen! De senaste albumen har verkat så oerhört pretentiösa och experimentella att man kunnat ana en viss idétorka eller skapandeångest. Men här känns det som om allt det faller på plats igen. Glimten i ögat fungerar och det är onekligen en skön platta som jag inte ångrar mitt införskaffande av! – 7/10

Tommy Söderberg