De bästa skivorna från 2007!

1. Bettye LaVette: The Scene Of The Crime
Frustande, ångande och tunggungande rhythm and blues från en av genrens största sångerskor kompad av Drive By Truckers. Ett mästerverk och en självklar framtida klassiker.

2. Arthur Alexander: Lonely Just Like Me: The Final Chapter
Uppfräschad återutgivning med ett nya livespår som bonus av ett redan tidigare klassiskt rhythm and blues album med en annan legendarisk sångare. Alexander lutar mer åt soul än blues jämfört med LaVette men är lika själfull i sitt framförande.

3. Danni Leigh: Masquerade Of A Fool
Suverän traditionell honky tonk som låter fräsch tack vare Danni Leighs förmåga att framgångsrikt blanda upp med influenser från flera håll. Och så är hon en av modern countrys vassaste låtskrivare, särskilt vad avser texterna.

4. Lucinda Williams: West
Mästerlig, mörk och ofta ångestladdad tung rotrock från en av samtidens bästa låtskrivare. Hennes mest personliga och bästa album så här långt i karriären.

5. Kara Maguire: Nobody’s Girl
En stor överraskning och utan tvekan årets bästa debutskiva. Suveränt framförd rå, taggig chicagoblues i samma anda som Tinsley Ellis och tål utan tvekan redan nu att jämföras med etablerade artister som Sue Foley och Candye Kane.

6. Todd Snider: Peace, Love And Anarchy (Rarities, B-sides And Demos, vol. 1)
Karln misslyckas tamejfan aldrig, inte ens när det som här rör sig om i stor utsträckning överblivet material. Vassa och humoristiska iakttagelser kläs i samma countryrocks influerade singer/songwriter kostym som vanligt utan några egentliga dippar i kvalitet.

7. Carolyn Mark: Nothing Is Free
Sparsmakad och akustiskt baserad singer/songwriter som står stadigt med fötterna i traditionell folk och country utan att för den skull låta daterad eller omodern. Ni som gillar Kimmie Rhodes och Laura Cantrell kommer sannolikt att gilla detta också.

8. Ian Parker: Where I Belong
Storbritanniens svar på Robert Cray har gjort sin bästa platta hittills. Gungande souldränkt blues som är läckert producerad och arrangerad och med lysande gitarrspel och sång från Parker som dessutom skrivit alla låtar själv.

9. John Doe: A Year In The Wilderness
Alternativ rock med tydliga rootsinfluenser och ett överraskande nyanserat framförande, vilket tillsammans med mycket bra låtmaterial och flera bra gästartister ger ett varierat och mycket underhållande album. Den bitterljuva duetten med Kathleen Edwards i A Little More Time är utan tvekan en av årets bästa låtar.

10. Chuck Prophet: Soap And Water
Mera alternativ singer/songwriter rock, inte lika tydligt rootsinfluerad som John Doe och lite mera skruvat och experimentellt. Det hela landar nånstans mellan nämnde Doe och besynnerlige kultfiguren Johnny Dowd, men utan att bli mindre intressant för den skull.

11. Brandi Shearer: Close To Dark
Singer/songwriter som rör sig i samma gränsland som Norah Jones där jazzig pop blandas med rootsinfluenser från blues, country och folk. Har en mörk, sensuell sångstil som även den påminner om Jones, om än lite mindre uttrycks- och kraftfull. I alla andra avseenden är hon bättre än sin mer kända kollega.

12. Sarah Borges (And The Broken Singles): Diamonds In The Dark
Oerhört varierat och underhållande album som i grunden är hederlig gammal rock n’ roll som blandas med influenser från bl. a. garagerock, country och blues. Innehåller inte en tråkig eller ointressant stund.

13. Deadstring Brothers: Silver Mountain
Gungande sydstatsrock med nästan oförskämt tydliga referenser till Rolling Stones som kronan på verket. Mer uppkäftigt och vasst än något som de stora hjältarna åstadkommit på bra länge, om än med mer bredbent jordnära inställning till musikens countryrötter än dessa, särskilt på den andra halvan av skivan. Drive By Truckers hade inte kunnat göra det bättre, eller mer underhållande för den delen.

14. Kim Richey: Chinese Boxes
Contemporary singer/songwriter av det lite mer poppiga slaget. Luftig och lättsam produktion av smittsamt trallvänliga låtar med välskrivna och insiktsfulla texter som rör sig i samma trakter som Rosanne Cash, Shelby Lynne och Shawn Colvin.

15. Perry Keyes: The Last Ghost Train Home
Singer/songwriter från Australien som huserar i ett gränsland mellan rotrock och heartland rock delen av genren följer upp sitt starka debutalbum från 2005 på ett mycket bra sätt. För dig som gillar Stephen Bruton, Tom Petty och John Mellencamp så lär detta också passa mycket bra.

16. Hayward Williams: Another Sailor’s Dream
Ännu mera singer/songwriter men denna gång mer No Depression med tydliga nickar åt folk- och countryhållet till. Sparsmakat, lågmält och med eftertänksamma och lätt melankoliska texter, vilket påminner mig om Bruce Robison och Ray LaMontange.

17. Jimmy Hall: Build Your Own Fire
Hyllningsplatta där Jimmy Hall enbart tolkar låtar från den genialiske låtskrivaren och fantastiske sångaren Eddie Hinton. Härlig, klassisk rhythm and blues med gästspel från bl.a. Lou Ann Barton, Gary Primich och Delbert McClinton och utmärkt sång från Hall som påminner väldeliga om nämnde McClinton.

18. Marc Broussard: S.O.S.: Save Our Soul
Ännu en coverplatta som denna gång innehåller gamla soulklassiker som Harry Hippie, Love And Happiness och Respect Yourself för att nämna bara några. Broussard är en fantastisk sångare som med hjälp av förnämligt komp och produktion levererar versioner av odödliga klassiker som faktiskt inte står långt efter originalen, vad mer kan man önska?

19. Tom Ovans: Party Girl
Råbarkad singer/songwriter som levererar texter med svidande satirisk och samhällskritisk udd, inte sällan med ett starkt politisk ställningstagande, med en röst som är på samma gång nasal och så hest skrovlig och sprucken att den låter som en korsning av Bob Dylan och Steve Forbert. Detta kommer i en passande skramlig och lagom rå folkrocksförpackning som musikaliskt hamnar nånstans mellan Steve Earle och Greg Brown.

20. Rosalie Deighton: 21 Days
Mera folklig singer/songwriter men denna gång åt det akustiska vishållet till. Deighton framför sparsmakade små livsbetraktelser med en spröd och ljus stämma i samma anda som Linda Thompson. Det är vackert, känslosamt, lågmält och på det hela taget tämligen bedårande.

21. Tommy Womack: There, I Said It
Kontemplativ singer/songwriter som levererar mogna men ofta underfundiga och tänkvärda filosofiska betraktelser av både stora och små upplevelser. Musikaliskt hämtas influenser gärna från country men Womack är inte främmande för att låta både blues och rock sätta sitt märke i musiken. Om du gillar ovan nämnde Todd Snider så lär du gilla det här också.

22. The Detroit Cobras: Tied & True
Skramliga garagerocks versioner av gamla (och mindre kända) rhythm and blues låtar som är nästan skamligt underhållande. Mary Ramirez fräsande sångstil tillsammans med ett oemotståndligt smittsamt och precist lagom rått komp gör detta till en riktig röjarplatta man bara vill släppa loss till.

23. Grace Potter And The Nocturnals: This Is Somewhere
På sin tredje platta har Potter tonat ner rootsinfluenserna något för att istället ge lite mera utrymme till mer radiovänliga arenarocks influenser åt U2 och Coldplay till. Lite pompösare och svulstigare än tidigare men i huvudsak fortfarande solid, mustig rotrock som är bättre än det mesta i genren, om än inte riktigt lika bra som 2006 års Nothing But The Water.

24. John P. Strohm: Everyday Life
Gör det själv singer/songwriter som förutom att han skrivit alla låtar själv samt sjunger och spelar gitarr, keyboards och percussion också har producerat. Solid gitarrdriven rock med tydliga indieinfluenser, med lätt sentimentala och bitterljuva texter om att mogna och växa som känns angelägna och ärliga. För dig som gillar Kevin Salem och Todd Thibaud.

25. Joe Cocker: Hymn For My Soul
Den här gamle soulräven behöver väl knappast någon närmare introduktion, men här har han faktiskt slagit till med vad som mycket väl kan vara hans bästa platta i karriären. Den innehåller idel covers på kända låtar från bl.a. Bob Dylan, Stevie Wonder, John Fogerty och George Harrison men Cocker lyckas med konststycket att blåsa liv i dem och göra dem till ”sina egna” via flera förvånansvärt vitala versioner. Och så har han ju sin fantastiska röst…

Roger Persson - 20080302