Vad händer egentligen med våra barndomshjältar när de till slut gestaltas på vita duken? Oftast tycks de floppa rejält även om ett och annat sällsynt undantag förekommer. Vad är det som är viktigt att tänka på för att filmatiseringarna ska lyckas? Ska man vara trogen serietidningens känsla eller är det rent av bättre att hitta på något nytt eller att förändra?

Här kommer jag att ta upp vad jag tycker om förvandlingen från serietidning till film. Jag tänker tillbaka på den tiden då man var ung och hade fått tag i en serietidning, i detta fall var det Fantomen. Jag bäddade ner mej i sängen och låg riktigt skönt, tiden var inne då jag öppnade upp Fantomen för första gången… Mitt första intryck var: Fy! Vad jobbigt med svart vitt. Men jag gav tidningen en chans och den var riktigt läsvärd. Jag blev så begeistrad i Fantomen att jag fortsatte att läsa serien.

När året 1996 kom och man hade fått nys om att Fantomen hade gjorts på film, ville jag verkligen se den. Köpte filmen när den släpptes och tänkte njuta av den till fullo, men till min förskräckelse såg jag ett otroligt misslyckat försök att göra om en framgångsrik serie om legenden Fantomen. Den blev lam och ointressant och till råga på allt elände så hade de valt Billy Zane som huvudrollsinnehavare. Redan där tänkte jag att detta kan ju inte gå vägen, Billy Zane är ju otrolig tråkig och ingen klippa precis. Han var definitivt inte trovärdig som Fantomen. Jag tycker att Treat Williams höjer filmen något, men i mina ögon var detta en stor besvikelse - en riktig flopp. Jag tror att den kunde ha gjorts betydligt bättre, med en trovärdig Fantomen och ett intressantare manus.

Vi har även en annan stor serietidning vid namn Spindelmannen. En mycket bra serie som jag ständigt läste innan jag skulle somna nästan varje kväll. Något som jag funderade över när åren bara gick och gick, var varför det inte gjordes en film om Spindelmannen. Jag tänkte: Vad dumt, här måste man ju kunna göra en riktigt bra film. Ack vad jag bedrog mej, förväntningarna var stora när då äntligen filmen kom. Wow! Tänkte jag. Äntligen hade jag filmen i min hand och nu skulle jag bara sätta i filmen i videon och smälta mej in i filmen. Den var seg, tråkig och jag blev rysligt arg. Hur bara kunde man göra en så dålig film på en serie som var så bra och som jag tyckte så mycket om? Tobey Maguire som spelar huvudrollen gör vad han kan, men inte hjälper det när manuset är så tunt och meningslöst och tillråga på allt kommer det ju en uppföljare…hemsk tanke!

Ytterligare en serie som jag tyckte om var Hulk, den var spännande och den greppade tag i mej och jag ville bara läsa mer. Jag blev överlycklig när jag en dag såg i tv tablån att en ny tv serie skulle börja. Hulken …heja tänkte jag och längtade tills dagen då första avsnitten skulle visas. Oj! Var mitt första intryck, så otroligt bra och Bill Bixby som Dr David Banner var ju som klippt och skuren för rollen. Även Lou Ferrigno som Hulken var över förväntan, riktigt bra alltså. Teamet Bill och Lou var 100% lyckat. Jag satt bänkad i soffan och såg varje avsnitt, hela 87 delar som det blev. Jag var inte besviken en enda gång utan den höll alla avsnitten igenom, trots att man visste hur det skulle gå i varje avsnitt. Dr Banner skulle förvandlas till Hulken 2 gånger och i slutet av varje avsnitt vandrade han ut från det staden han hade varit i under det avsnittet. Men det gjorde inget för jag älskade serien och även de filmer som gjordes i samma veva, blev ledsen och besviken då jag hörde att serien skulle läggas ner. Vad otroligt synd på en sådan bra underhållning. Där förlorade vi något stort.

Åren gick och de visade serien i repris några gånger och jag njöt i fulla drag.
Plötsligt var det 2003 och tiden var inne för att visa den nya filmen om Hulken.
Nja tänkte jag, blir säkert som all annan skit dom har gjort innan. Jag fattar inte ens att jag började titta på filmen för det var verkligen inget att ha. Det var rent ut sagt både pinsamt och uselt och specialeffekterna var inte så övertygande bra. Själva hulken var dessutom alldeles för stor…

Men det finns ju tack och lov en serie som har blivit riktigt bra som film och det är ju självaste Stålmannen. Den har allt, bra manus, bra skådisar, Christopher Reeve som Clark Kent var ju strålande och Gene Hackman som Lex Luthor var trovärdig. Den sista filmen var kanske en film för mycket, den borde man ha slopat. Efter många år kom sen ett försök till att göra en tv serie som skulle heta Lois och Clark, också här tycker jag att man har valt en trovärdig person att spela Clark - Dean Cain och som Lois - Teri Hatcher. Annars hade den nog floppat totalt, men jag följde troget alla delarna vilket blev 88st och tyckte serien var bra.

Detta säger mej mycket, att bra serier ska förbli bara serier, för oftast misslyckas det rejält och man nästan skäms. Man borde tänka igenom noga och verkligen se till att manuset inte är lamt och tråkigt och att de utvalda skådisarna både passar för rollen och är trovärdiga innan man slösar bort en massa pengar på något som ofta ändå blir en katastrof i slutändan. Serietidningar kommer alltid att vinna över film som bygger på serietidningar.

Linda Snöberg