Ett Litet Experiment!

Ofta är man oense om både de kvalitativa delarna och tolkningen av innehållet i olika filmer. Detta kan tyckas inte vara så konstigt egentligen men för att ännu tydligare illustrera den subjektiva påverkan, som den egna erfarenheten kan färga förutsättningarna med, gjorde vi på redaktionen ett litet experiment. Vi skapade helt enkelt några enkla förutsättningar för en historia, skrev på olika håll och delade till slut med oss av resultatet till varandra.

Våra förutsättningar var; Berättelsen skulle innehålla en kanna vatten och två fläckar i ett tomt rum. Vi fick om vi ville ha med en dörr i berättelsen, men det var inget krav. Berättelsen skulle rymmas på runt en A4-sida.

Här är resultaten:

Kannan och fläckarna

Hej! Mitt namn är Victor Trass och det här är min berättelse. Det är en berättelse som när den utspelade sig förbryllade mig mycket. Många långa timmar gick åt till att försöka lösa mysteriet och ingen är väl idag speciellt säker på hur detta lyckades, minst av allt jag själv!

Hur det hela började har jag egentligen inget direkt minne av, jag minns bara att jag plötsligt befann mig i ett färgsprakande rum. Det var svårt att storleksbestämma det och min uppfattning var dessutom att rummets storlek tyckes variera beroende på vilket håll jag råkade rikta min blick. Det kanske var rummets alla färger som skapade en illusionerande effekt på mig, eller så fanns det helt annan, kanske övernaturlig förklaring. Det slog mig också att om detta inte var en illusion, så kanske jag rent av höll på att förlora mitt förstånd.

Det fanns inga direkta särdrag i rummet, jag kunde heller inte utläsa någon form av mönster i alla dess färger. Eller jo förresten.. I ena änden av rummet fanns något som jag vid närmare undersökning fann vara en dörr, eller åtminstone något som en gång varit en dörr. Det fanns inget handtag och när jag satte axeln emot för att forcera upp den möttes jag bara av ett stumt motstånd. Om den hade använts som dörr någon gång så var den i alla fall inte duglig nu.

Framför denna dörr upptäckte jag också två mystiska fläckar som jag inte riktigt kunde hitta någon logisk förklaring till. Jag kunde inte, hur mycket jag än undersökte, luktade och skrapade på golvet, komma fram till någon slutsats om fläckarnas ursprung. Det verkade på nåt sätt tillhöra rummet och inte bara vara där som genom en olyckshändelse. Jag fick också uppfattningen om att de flyttade sig runt i rummet för även om jag egentligen inte hade något att mäta med kunde jag tydligt se att deras avstånd till den gamla dörren varierade under den tid jag satt instängd i rummet. Just nu, när jag skriver detta, slår det mig att det kanske i själva verket var den gamla dörren som flyttade sig runt rummet. Det var en tanke som aldrig slog mig. Herregud! Tänk om den hade gått att öppna i vissa positioner, då hade jag ju kunnat komma ut mycket tidigare och inte behövt att tillbringa min tid med sån fruktansvärd ångest som rummet framkallade.

Den enda tröst jag hade var en stor kanna vatten som jag hittade i rummets mitt. Denna tycktes alltid finnas där och hur jag än stegade för att försöka bestämma rummets storlek stod denna kanna alltid på halva vägen. Ibland kunde jag ägna timmar åt att bara sitta och stirra på kannan, fascineras av dess exakta position och då och då fantisera om var som skulle hända om jag flyttade den ur sitt läge. Visst drack jag av vattnet men jag var alltid lika noga med att ställa tillbaka kannan exakt där jag tagit den. Vattnet i den var så gott att jag ofelbart somnade och på så sätt fick jag också lite vila från mitt ständiga sökande efter en mening.

Det var också vattnet som fick mig ur rummet, åtminstone är det vad jag har övertygat mig själv om. Då jag till slut, efter den sömn vattnet gett mig, vaknade upp där jag är nu - i ett sterilt vitt rum med mjuka madrasserade väggar. Någon har bundit fast mina händer med hjälp av de alldeles för långa ärmarna i min tröja men jag får mat serverad flera gånger om dan. Varannan timme hör jag också hur de tittar på mig genom en springa i dörren.. Mitt namn är Victor Trass men ingen tror mig…

Tommy Söderberg

En kanna vatten?

Henrietta vaknar plötsligt upp liggandes på magen i ett rum som varken har fönster eller möbler. Hon gäspar och sätter sig upp och märker att något känns konstigt mycket konstigt, vrider på huvudet både till höger, vänster och upp och ner. Rynkar pannan och undrar vad är detta? Hon ställer sig upp och börjar gå mot den enda utgången som hon hittar - en dörr som finns i ett hörn av rummet, finns dock inget handtag.
Henrietta vänder sig runt om i rummet och konstatera att det inte finns speciellt mycket där, det enda hon ser är en kanna vatten som står mitt på golvet och dessutom finns det 2 fläckar i taket annars är allt vitt kritvitt känns nästan som om det vore nymålat, men varför? Varför är det fräscha väggar och sen ett tak med 2 fläckar och vad gör jag här?

Hallå, hallåååå skriker hon med rätt hög röst, ni kan släppa ut mig nu, det är inget kul längre… kom igen nu. Henrietta hör inget gensvar och sätter sig ner på golvet och lutar sig bakåt mot en vägg och tänker för sig själv att detta ska stå honom dyrt när han släpper ut mig härifrån, fattar inte hur han kan göra så här mot mig. Vid ett tidigare tillfälle i hennes liv hade hon gjort något dumt mot en klasskamrat, så nu trodde hon att han hämnades. Henrietta tittade på sin klocka den var 22:01 lutade huvudet bakåt mot väggen så det lät som en duns, böjde fram huvudet och sen bakåt igen, så blev hon sittandes ett tag och undrade vad som skulle hända nu.
Hon fuktade sina läppar med salivet hon hade i munnen och tänkte på hur törstig hon var, då kom hon att tänka på kannan med vatten. Böjde sig fram och kröp på sina knän fram till kannan.
Varför finns det en kanna med vatten frågar hon sig själv? Sätter sig ner framför kannan och blir sittandes där ett tag och bara tittade på kannan.
Ta tummen till munnen och biter lite lätt på den och tänker – kanske kan jag ta lite vatten i alla fall…

Böjer sig fram och ta tag i kannan och för den till sig, ta en klunk och konstatera att det var inget gott vattnet, fesljummet och rätt äckligt, sätter tillbaka kannan och drar sig mot väggen där hon hade suttit innan. Henrietta suckar och sitter och spelar med sina fingrar emot golvet. Tittar på klockan som nu har hunnit passera midnatt, lugn som en filbunke lägger hon sig ner på det hårda golvet för att sova och tänker… jag ska då inte bli hysterisk, det måste finnas en logisk förklaring till varför jag är här. Hon somnar och när hon åter igen vaknar och tittar på klockan så är den 07:07 och nu börjar hon bli irriterad och vill ut och skriker så högt hon kan… hallåå släpp ut mig jag vill inte vara här mera, du har vunnit Sebastian jag ber om ursäkt för det jag gjorde emot dig i 7: an. Henrietta hör inget svar och inget händer, nu är hon riktigt förbannad och börjar slå på alla väggar och dörren som finns men inget händer.

Tillslut sätter hon sig ner helt utmattad och dricker utan att tänka sig för en massa vatten ur kannan hon dricker så häftigt att det rinner längs halsen och ner på golvet. Efter ett tag sätter hon ner kannan men råka ställa den så den tippar omkull och vipps så var allt vatten borta… Ahhh skriker hon, vad har jag gjort?

Slänger sig fram emot kannan som nu ligger vält och försöker få i det vatten som finns utanför tillbaka i kannan men det lyckas inte så bra. Tillslut lägger hon ifrån sig kannan och då får hon syn på något som finns under kannan, det står ”fläckarna” vad menas med det nu då, vaddå fläckar? Böjer huvudet bakåt och får syn på fläckarna i taket… är det de fläckarna som kannan menar eller vad är det, fattar ingenting.

Sätter sig ner igen och fundera samtidigt som blicken hela tiden är riktat mot fläckarna. Tiden går och även dagarna och under hela tiden har hon bara suttit och tittat på fläckarna och just nu känner hon att hon håller på att tyna bort men så plötsligt tycker hon att fläckarna rör på sig eller ser konstiga ut så hon ställer sig upp och skrattar lite för sig själv och säger.. Nu har jag blivit helt tokig också. Henrietta försöker att nå fläckarna med händerna men hon är för kort, hon hoppar men förgäves hon når dem inte.

Sparkar till kannan så den flyger rätt in i väggen men den går inte sönder. Kanske… tänker hon, jag måste testa, tar kannan och placera den precis under fläckarna och ställer sig försiktigt på den och den verkar hålla, räcker sig emot fläckarna och de är mjukt i taket, Hon börjar ta bort grejor från taket som ser ut som degklumpar och rätt var det är så hittar hon ett handtag, kliar sig i huvudet och skriker… ahhhhh handtag vad ska jag med ett handtag till och kastar iväg det ner mot golvet, sätter sig ner och pustar ut, då får hon syn på handtaget och blickar bort emot dörren och tänker nää kan det vara möjligt… springer bort till dörren och sätter dit handtaget, drar ner det och öppnar dörren. Hon känner värme som kommer emot hennes ansikte och kliver ut och ser sig omkring, det enda hon ser är 15 gravar och en massa sand. Sjunker ihop och skriker… jag är fri… eller är hon?

Linda Snöberg