Multiplexbiografen - så funkar den.

Vad som kännetecknar multiplexbiograferna är ju att de har fler än en salong. Ju fler desto bättre skulle nog företagens ekonomer hävda då en maskinist utan problem kan klara av 4-5 salonger utan problem och det innebär att man (i alla fall i teorin) får fler betalande besökare per anställd. På en multiplexbiograf tenderar det lätt att bli ganska uppdelat vem som gör vad. Den som har hand om biljettförsäljning eller godis gör bara det och den som är foajévärd (vaktmästare) är bara det och maskinisterna är bara maskinister.

Så hur kan då en maskinist sköta flera salonger samtidigt? Svaret heter non-rewind och innebär att man skarvar ihop hela filmen till en enda jättekaka på en stor talrik med filmens början inåt. Filmen går genom en konstruktion av en sensor och valsar som sitter i talrikens centrum och som styr talrikens rotation. Filmen leds sedan, via valsar, till projektorn (som laddas) och sedan till en annan talrik där den spolas upp på en centrumring så att man bara behöver avlägsna ringen och flytta sensorkonstruktionen för att köra filmen igen. På så sätt behöver maskinisten aldrig spola tillbaks filmen mellan föreställningarna och det mesta kan skötas med automatik.

Nästa uppfinning som möjliggör multiplexen är datorn. Man fäster foliebitar på filmen som när de passerar en sensor i samband med projektorn sänds en signal till datorn som gör något. För att detta inte ska bli allt för råddigt tar jag ett konkret exempel. Det lilla företaget Eurostar har ett hemmasnickrat system som en av företagets ägare gjort själv. Vad jag förstått har även Sandrews köpt det till ett par av sina biografer.

Med detta system kan en filmvisning se ut så här:
Maskinisten laddar projektorn och ser till att objektiven är på plats och alla tillslag är på och ljudet rätt. Sedan ställer maskinisten datorn på att starta vid ett visst klockslag. Vi kan anta att det rör sig om en kvällsföreställning och att det ska vara reklam på filmen. Filmen ska börja 19:00 och datorn ställs på att starta projektorn klockan 18:55 (reklamen ska börja 5 minuter innan utsatt start).

Klockan 18:55 startar projektorn och kolven (den lampa som projicerar bilden på duken) tänds.
Den första folien passerar sensorn och belysningen i salongen dämpas. När den når rätt styrka för reklam skiftar projektorn in. Vi ser bild och hör ljud.
Vi antar nu att reklamen visas i vidfilm (1:1, 66) och att filmen visas i CS (1:2, 35) och att det sitter ett par trailers på den som även de är i CS. När reklamen är slut kommer nästa foliebit. Projektorn skiftar ut. Vi har varken bild eller ljud. Ridån går igen och dukmasken ändrar dukformatet. Objektivet byts automatiskt och ridån går upp.

Projektorn skiftar in igen och vi ser de trailers som hör till filmen. När den sista trailern nästan är slut kommer nästa foliebit. Belysningen dämpas ytterligare tills det är helt mörkt och magneten som håller dörren öppen släpper taget. Filmen går igång.

När eftertexterna börjar kommer nästa foliebit och ljuset tonas upp igen (eventuellt kan även utgångsskyltar tändas).

Så är det dags för den sista foliebiten som kommer en bit innan den sista bilden eller det sista ljudet på filmen. Projektorn skiftar ut och filmen tar slut.

Det system som SF har ska, vad jag förstått, vara lite jobbigare för den maskinist som spolar upp filmen första gången och den maskinist som spolar ner den när den sluta gå, då det behöver en foliebit per moment istället för att ge en folie fler moment med tidsfördröjning men principen är i alla fall den samma.

Ett av de allvarligaste problemen med nonrewind är att om något händer, en liten bit film fastnar någonstans och ligger och repar filmen eller maskinisten laddar lite fel så att repor uppstår, så kommer det att drabba hela filmen. Man repar inte bara ner en akt (ungefär 20 minuter) utan precis hela filmen. Man kan även få centrumtrassel eller liknande och få filmen att fastna och då skada både film och projektor, varför det är så viktigt att maskinisterna får ordentlig utbildning och vet vad de håller på med.

Så hur ser ett arbetspass ut för en maskinist på en multiplexbiograf då? Ja maskinisten anländer och hänger av sig sina ytterkläder. Eventuellt klär man om till företagets uniform, om en sådan finns. Sedan (efter att ha hälsat på sina kollegor förstås) är det bara att springa in i maskinrummet, eller snarare maskinrummen (det är sällan man lyckas med bara ett maskinrum till alla salonger, även om man försöker) och dra igång ljudutrustning och likriktare och datorer. Innan jag fortsätter tänkte jag lite kort förklara vad en likriktare är, då dessa är viktiga för biografen. En likriktare tar växelström, som är det vi har i elnätet och omvandlar den till likström. Skälet är att framför allt tonlampan behöver likström för att ge ett stadigt ljud som inte svajar.

Därefter är det dags att ladda projektorerna och ställa in starttiderna. När filmerna går kan det hända att maskinisten kan ta det lugnt men det kan också hända att det är dags att ladda nästa omgång projektorer och sedan när filmerna tar slut är det dags att ladda om projektorerna och så fortsätter det så tills passet är slut.

Under tiden är det vaktmästarens uppgift att släppa in publiken till den salong de ska och avkräva giltig ID-handling om man är tveksam om någon uppfyller ålderskraven. Det brukar även vara vaktmästaren som får springa in i salongerna när filmerna är slut och städa. Om publiken skräpat ner riktigt mycket händer det att man helt enkelt inte klarar av att få salongen ren i tid till nästa föreställning (så se till att städa efter er och om ni ser någon avsiktligt skräpa ner så säg åt dem, vi som jobbar på biograferna blir knappast ledsna över att slippa moppa upp en kletig sörja av popcorn och spilld läsk) och då finns det ju bara två alternativ: att städa klart och låta föreställningen bli sen eller lämna salongen i ett mindre bra skick. Inget av alternativen är kul för publiken som ska se nästa film. Det är även dessa man kan vända sig till om någon i publiken stör eller om något är fel (texten syns inte eller ljudet är för högt eller för svagt).

Ensalongsbiografen - Så funkar den.

Ja då tittar vi alltså på den andra typen av biograf, den lilla biografen med bara en salong. Här kan det antingen vara enmans- eller två- eller, i enstaka fall, tremansbetjäning. På dessa biografer finns så gott som aldrig nonrewind utan maskinisten kör filmen på två projektorer och skiftar mellan dem. Om det är enmansbetjäning innebär det att maskinisten sköter kassan och godisförsäljningen och sedan stänger dörrarna så att inga fler kan komma in och går upp i maskinrummet och kör filmen. Mellan föreställningarna är det också maskinisten som städar salongen så att det ser OK ut till nästa föreställning.

Om det är en tvåmansbiograf har den ena kassa och godis och den andra insläpp, kör film och städar mellan föreställningarna.

När man kör film på ”det gamla hederliga” sättet, med skiften, spolas filmen upp på hjul. Hjulen kan variera i storlekar som klarar allt från en akt till fyra akter. När filmen anländer på biografen gör den det uppdelad i akter. Dessa är omkring 20 minuter långa (men det kan variera en hel del). Dessa spolas sedan, som sagt, upp på hjul, antingen var för sig eller ett par akter hopskarvade. Man laddar den ena projektorn och kör igång. När det börjar närma sig slutet på akten håller maskinisten koll på dukens övre högra hörn där start och skiftmärkena blinkar till. På första märket startar man nästa projektor och på det andra märket skiftar man. Den projektor som just visat film slutar göra det och den andra projektorn tar över. Om maskinisten gör allt rätt märker publiken inte att det hänt något över huvud taget.

Många maskinister tycker att detta sätt att arbeta med filmen är trevligt då man får handskas mycket mer med filmen och då man dessutom kan känna en viss yrkesstolthet när man gör bra visningar, samtidigt som det förståss går att få större vinst på en multiplexbiograf, även om alla filmer går halvdåligt. Personligen gillar jag båda sätten på olika sätt.

Detta får räcka för denna gång men jag återkommer säkert med fler artiklar om biografer och biografnäringen... eller kanske något annat filmmedium... vi får se!

Tobias Eggeby