Biografen - Så funkar det

Jag tänkte här gå igenom lite kort hur en biograf fungerar, hur bilden hamnar på den stora vita saken i salongens ena ända, den som folk envisas med att kalla för ”skärmen”, och hur bilderna kan röra sig, men även lite om själva filmen och de olika förkortningar som man kan stöta på i samband med biografen.

Vi börjar med själva grunden.

Som de flesta säkert redan vet är bilderna inte rörliga. Istället är det en serie stillbilder som passerar förbi synfältet med en sådan hastighet att hjärnan inte längre uppfattar dem som separata bilder.

Det var i början av 1800talet som man upptäckte att om man har en serie bilder med endast små förändringar och sedan låter dessa passera förbi synfältet med tillräcklig hastighet (och på ett sådant sätt att man inte kan följa enskilda bilder) så kommer det upplevas som om bilden rör sig. Mellan 1824 och 1834 uppfanns ett par olika apparater som alla bygger på detta, men de var alla begränsade till en kort sekvens som sedan kunde upprepas om och om igen.

Men ännu var det ett par uppfinningar som saknades innan det vi känner som bio kunde bli möjligt. Fotografiet (1839) och glödlampan (1897) är två av dessa men på 1880-talet kom utvecklingen igång på riktigt och det officiella datumet för födelsen av ”cinema” anses vara 28/12 1895. Platsen var Paris och det var bröderna Lumiere som låg bakom denna första kommersiella visning av det nya mediet. Det rörde sig om tio minidokumentärer och hela programmet tog 20 minuter.

Så hur fungerar en modern filmprojektor (eller omodern för den delen, då tekniken inte utvecklats nämnvärt) då?

Jo filmen flyttas fram en bild åt gången, 24 gånger per sekund. För att vi inte ska se bilden bytas sitter en bländare mellan lampan och själva filmen, som släcker ljuset när bilden byts, men för att ge hjärnan ett jämnare intryck tänds ljuset två gånger per bild. Ljuset blinkar alltså 48 gånger per sekund och bilden byts 24 gånger per sekund. Detta tillsammans med biosalongens mörker gör att våra hjärnor själva fyller i mellanrummen och vi ser en jämn rörelse.

Så långt är det ganska enkelt (lampa tänds, bild på duk (den vita saken i salongens bortre ända, den som många tror heter skärm), lampa släcks, lampa tänds, bild på duk, lampa släcks, nästa bild, upprepa) men hur är det då med ljudet?

Innan jag kommer in på det måste jag lite kort beskriva hur själva den film som går genom projektorn ser ut. Från början använde man sig av så kallad nitratfilm, som var mycket brandfarlig, varför biografmaskinisterna var tvungna att genomgå brandutbildning. Den ersattes sedan med så kallad acetatfilm, som inte var brandfarlig men väldigt skör. Nu använder man polyester.
Filmen som man använder på vanliga biografer är 35 mm bred. På båda sidorna av själva bilden finns perforeringar som projektorvalsarnas tänder ska kunna få tag i, så att filmen ska kunna drivas fram på rätt sätt. Mellan perforeringarna ligger bildytan, men även det analoga ljudet, vid sidan om bilden. På projektorn sitter en liten lampa och en sensor som läser av formen på ljudspåret och omvandlar det till signaler till högtalarna. För er som är bekanta med hur ljudet lagras på en vinylskiva (ni vet de där stora skivorna som bara gamlingar och totala musiknördar bryr sig om i dessa mp3-tider) borde detta inte vara så svårt att förstå, eftersom principen är den samma, fast det är olika mycket ljus istället för en vibration som ger ljudet. Av praktiska skäl är ljudet förskjutet och ligger 20 bildrutor före den bild de tillhör. Från början var det självklart monoljud på filmen men i dag är det stereo.

När man lyckades addera ljudet på filmen fanns där bara perforeringarna och bilden. Att hitta plats för ljudspåren var inte så svårt, men idag när filmen innehåller dels bilden och det analoga ljudet men även innehåller upp till tre olika digitala ljudformat är det väldigt små marginaler och väldigt ont om plats. Sonys digitala format består av ett antal magnetiska spår placerade på den lilla biten film som är utanför själva perforeringshålen. Dolby’s digitala ljud ligger i mellanrummet mellan hålen och DTS-formatet ligger som en morsekodsliknande synksignal intill det analoga ljudet och så ligger själva ljudet på en eller flera CD-skivor.

Och med det har jag kommit in på de förkortningar ni kan stöta på i samband med biografer.

THX
Namnet kommer från George Lucas första kommersiella film THX 1138 och utvecklades av Lucasfilms 1983. Det är inte, som många tror ett ljudformat, utan en klassificering av salongen och utrustningen. En THX-klassad salong ska ha digitalt ljud, men man lägger sig inte i vilket av de tre digitala formaten som används, en tillräcklig lutning och tillräckligt avstånd mellan raderna, tillräckligt många högtalare och så vidare. Detta för att garantera publiken en snarlik upplevelse av filmen på alla biografer.

DTS
Namnet betyder Digital Theatre Systems och deras digitala ljud är alltså ett av de tre formaten man hittar på många nyare filmer, och ett av de mer tillförlitliga om ni frågar mig.

SDDS
Sony Dynamic Digital Sound. Sonys optiska ljudformat som förekommer på många nyare filmer men som på grund av sin placering (längst ut i kanten) tenderar att nötas bort lite här och var och därför är mindre tillförlitligt än de övriga två.

CS
Cinemascope är namnet på det största av bild- och dukformaten på en vanlig biograf. Dukens proportioner är då 1:2, 35. Om duken skulle vara 6 meter hög är den då med CS-formatet 14,1 meter bred.

VF
Detta betyder vidfilm och är egentligen två bild- och dukformat. Både proportionerna 1:1,66 (det format som reklamen presenteras i) och 1:1,85 (det format som de flesta spelfilmer är i) klassas som vidfilm.

NB
Detta är det äldsta av formaten och förkortningen står för normalbild. Det är ett nästan kvadratiskt bildformat, som en TV ungefär. Alfons Åberg filmerna är i detta format.

Nu är det ju självklart inte så att duken ändrar format bara för att man byter repertoar. Istället använder man sig av något som kallas dukmask, oftast ett svart stycke tyg som avgränsar dukens yta i sidled och höjdled, detta för att ge snyggare och skarpare kanter på bildytan. Detta är skälet till att finare biografer, eller i alla fall biografer med maskinister som bryr sig om att ge publiken det lilla extra (nästan) alltid drar igen ridån mellan reklamen och filmen, så att publiken inte ska se när dukmasken byter format. Det är helt enkelt snyggare så.

Här får det räcka för denna gång. Jag hoppas att det var begripligt och inte för tekniskt. Fortsättning följer... kanske...

Tobias Eggeby